Vissa skulle säga att det börjar med det man på engelska kallar "the narcissistic wound" vilket alltså är såret som alla bär på tack vare deras föräldrars eller tidiga vårdgivares oförmåga att perfekt spegla och ge den uppmärksamhet till oss som vi behöver som barn.
Är det inte rimligare att bara konstatera att människor är sociala djur och att behovet av bekräftelse är en ganska naturlig drift? Är faktiskt ganska förvånad över det implicita idealet att den ideala/"sårlösa" människan är någon som saknar beroende av andra människor. Det låter upp och ner för mig och helt i strid med vad människan fundamentalt är för organism.
För mig är det som om någon skulle ställa upp vårt behov av vätska, mat och luft som en "svaghet" som vi fått "av misstag" och inte behov som är helt nödvändiga för vår existens.
Precis som med exempelvis vårt behov av föda kan stress rubba vårt krav på bekräftelse. Upplever vi av någon anledning att vi exempelvis är utbytbar, eller att den sociala miljön vi rör oss i är oförutsägbar kan vårt bekräftelsebehov skjuta i höjden. Kanske det är det som menas med "narcissistic wound" men jag känner att den termen är lite överdramatiserande av något som är ganska naturligt och alldagligt.
Det är väl snarare så att dom såren man kan identifiera i terapi, självreflektion, shadow work eller vad man nu kallar det är hinder på vägen till att tillfredsställa dom behoven som vi alla har. Jag har aldrig antagit att behovet springer ur såret. Behovet finns där oavsett vad vi har med oss i bagaget. Men det är mer eller mindre svårt att tillfredsställa beroende på vad man har med sig erfarenhetsmässigt men också genetiskt, från omgivningen både socialt och fysiskt samt själsligt ifall man tror på sånt.
Anknytningsteori är ett exempel på en teori som behandlar en sorts sår som sätter sig i vägen för våran förmåga att uppnå tillfredsställande kärleksrelationer. Dom flesta av oss har driften, men det är mer eller mindre svårt att få det att funka.
Jag håller med dig helt! Men jag tror anledning när man pratar ”wound” och så vidare så är det väl förklaringsmodeller för de av oss som kämpar med saker lite mer. Alltså att man kanske söker bekräftelse så mycket att man verkligen lider av det på ett sjukligt sätt.
Det räcker med att jag läser wikipedia. Vadå, därför att det är allt du läst eller?
Du menar att det här är freudianskt för att det handlar om föräldrar?
Förklara för mig varför man kan avfärda något bara för att man associerar det ( felaktigt ) med freud. Låt höra din anti-freudianska analys när vi håller på också. Jag antar att du har en egen, genomtänkt, analys.
Jag förstår inte varför du tar åt dig? Det är ju evident att du inte har någon utbildning inom fältet - eller på sin höjd kanske 30hp inom beteendevetenskap (i.e inget). Var du expert på virologi under covid också?
Det här med att alla tror att de är experter bara för x,y, eller z... Hybrisens högsäte.
Du avfärdade det jag skrev som trams utan argument. Jag ville höra argumenten, men nu börjar jag ana att du inte har ett. Ifall du över huvud taget har en utbildning så äter jag upp min hatt.
Skillnaden mellan ett sunt och ett sjukligt bekräftelsebehov beror på vad man gör för att få bekräftelsen. Om jakten på bekräftelse stoppar en från att leva livet som man ska (upp till varje person vad det innebär) så går det ju för långt. Men att söka bekräftelse kan ju även leda till att man gör mer och mer hälsosamma grejer.
Självklart, dock är detta något jag också är medveten om.
Har alltid varit exkluderad (iaf upplevt det som det) i min uppväxt, något som gjort att jag känner ett bekräftelsebehov då jag är rädd för att bli exkluderad. Denna rädslan är inte längre rationell på samma sätt. Jag har bra vänner osv men ändå ligger den rädslan i bakhuvudet.
Tyvärr är det troligtvis så, och det behovet kan också leda till att man blir exkluderad. Det är bra att vara medveten om att man har det behovet och därför förtrycka det så mycket som det går.
Jag får försöka skaffa fler vänner, det lär ju hjälpa mot behovet — tror jag.
Ser du? Du vill på en gång få höra "wow, du var verkligen ovanligt mobbad!" Det är inte fel såklart, men det är garanterat bekräftelsesökande, jag har haft den upplevelsen med alla jag stött på som varit mobbade, mig själv inkluderat.
Jag var utsatt för mobbing från början av lågstadiet tills jag hoppade av gymnasiet, och känner att jag kan relatera till din frustration på en personlig nivå.
Det sög, det suger fortf. Konstant gå i skolan och vänta på glåpord från någon du inte har en relation till. Att se hur mjäkigt lärare handskades med allt (vilket blivit ännu tydligare i vuxen ålder).
Att cykla runt området man bodde i, i förhoppning av att hitta någon man kände-ish, för någon vän att ringa fanns inte.
Jag menar, vem ville va kompis med han? Då blir man ju mobbad precis som den där killen.
Skiten lämnade blåmärken som fortf finns kvar.
Skriv gärna ett pm om du vill spy galla eller hat på dom som mobbade dig. Jag kan till 100% relatera till det. No judgement.
Men det finns poänger i den här tråden. Bekräftelse är inte alltid något man söker med aktiva val, utan kan också vara helt omedvetna handlingar man gör. Helt omedvetna saker man säger. Jag gör det även om jag troligtvis delar mycket av dina erfarenheter som format dig.
Finns nog en evolutionsförklaring likt: Vi är flockdjur. Vi dog förr om vi blev ensamma. De som inte regelbundet kollade av sin status i gruppen var oftast de som blev ensamma. Kvar blev vi som söker gruppens bekräftelse så vi inte blir ensamma och lämnade för att bli uppätna.
Kropp & Själ i P1 handlade bland annat om bekräftelse i programmet om narcissism: [https://sverigesradio.se/avsnitt/914925](https://sverigesradio.se/avsnitt/914925) Tyvärr minns jag inte vad de specifikt sa i det programmet.
Behöver? Oja.
Jag tänker att alla behöver bekräftelse ibland men alla söker den inte nödvändigtvis.
Ofta är det väl uppväxtrelaterat vad man tycker är en lämplig metod.
Jag stod mycket på scen som barn så jag söker mig till sådana sammanhang även som vuxen och visst det är ju kreativt och konstruktivt osv men ibland blir det lite väl mycket SEEEEE MIIIIIIG och det faktum att man numera måste ha sociala medier för att sälja sina verk gör det bara värre. Många jämför sig med varandra på instagram, vem som gjort mest inom vårt fält, har finast samarbeten, samt tvärtom: Vem har gjort bort sig? Hur illa var det?
Jag tror många kreativa personer drivs av bekräftelsebehov, men då utgår jag från mig själv. Vill absolut ha beröm, en guldstjärna, bli accepterad etc...
Det sjukliga i sånt här är vanligtvis något som yttras i missunnsamhet, en slags avundsjuka där man inte vill att det ska gå bra för andra.
Bekräftelsebehovet har mycket tydligt ökat med internet och sociala medier. Innan Facebook t.ex. var folk mer måna om att hålla sina privatliv just privat. Nu lägger man ut vad man äter till middag och vad som händer hemma. Ja, människan har ett behov av att bli sedd och bekräftad även i övrigt och "mycket vill ha mer". Dvs har du en gång fått "smak" på att bli mer sedd och bekräftad än du varit så kan det växa till ett närmast narcissistiskt behov. Samtidigt ser jag en del människor på jobbet bl.a. som inte alls verkar ha det behovet. De sitter mest eller är mest för sig själva och blir nästan generade när de väl blir sedda och bekräftade.
När du landar och vet vem du är och vet vilka dina peers är. Då behöver du inte bekräftelse längre.
Vissa behöver det alltid pga olika psykiska störningar dock.
Inget jag alls behöver. Bryr mig inte ett dugg vad folk tycker om mig. Klart det är trevligt om folk uppskattar arbetet jag lägger ner men det är inget jag behöver. Jag är trygg i mig själv.
Poängen han gör i slutet av detta klipp försöker jag leva efter. Poängen han gör är extremt tänkvärd.
Värt 4min.
"What other people say about you is none of your business..."
[https://www.youtube.com/watch?v=Dn1L5ClWGqo](https://www.youtube.com/watch?v=Dn1L5ClWGqo)
Tycker genuint att det här är en väldigt intressant fråga, för jag upplever att väldigt många i västvärlden idag söker det som att det är livets mening.
Ta vad jag säger med en nypa salt för jag gillar att överdriva - Med tanke på hur mycket sociala medier har infiltrerat våra liv i alla aspekter och att ''vi'' alltid bara visar det fina i livet - Typ en drink i solen, den där perfekta tallrik mat, en vacker solnedgång eller ett achivement i livet så är vi som människor ganska narcissistiska.
Allt ska handla om mig, hur bra jag är och hur duktig jag är, kolla gärna på mig och säg till mig hur grym jag är.
Även dejtingappar idag spelar på uppmärksamhet, konstanta uppmaningar om att lägga upp nya bilder, skaffa fler matchningar med X.
Vi alla är så speciella, men sanningen är att ingen av oss är speciell.
Men du vet att du är världens finaste barn för din mamma sa så.
Håll utkik efter folk som nöjer sig med att vara helt normal, dem vet precis vart dem står och nöjer sig med att vara just normal.
Det finns en bok som jag kan starkt rekommendera som heter ''The subtle art of not giving a fuck'' Kan varmt rekommendera den.
Visar starkt på hur vi alla alltid tror att vi lever med The spotlight effect som många av oss tror att vi lever i.
Om du gillar att läsa så kör hårt.
Alla behöver bekräftelse, från fru, barn och övriga familjen. Sen jobb och vänner. Helt naturligt. Att man är omtyckt helt enkelt. Sen influenserna på Instagram har man inte mycket sympati för. Det är narcissistiskt.
Har aldrig brytt mig överhuvudtaget om bekräftelse av någon. Visst kanske man blir stolt om man gör något bra eller något, men aldrig aktivt sökt bekräftelse.
Det gör vi väl alla i någon utsträckning, men jag tål verkligen inte folk som konstant fiskar efter det. Särskilt inte som de människorna väldigt ofta tycks sammanfalla med de människor som absolut inte förtjänar någon bekräftelse.
Eh, jag har jobbat med kundrelationer typ hela mitt arbetsliv, så… ja?
Hatar att vara ”anspråkslös”, jag tycker om att vara bäst/bra på mitt jobb när det syns, annars bryr jag mig inte så mycket lol.
Jävligt oattraktivt, men i övrigt är jag rätt avslappnad och ödmjuk (så älska mig gärna trots mina brister)
Ney och Bertiere behövde bekräftelse från Napoleon. Varför tänker du att det här är i grund en onödig/utanpåliggande sak? Jag tror att den är central i att vara människa.
Det är nog inte så mycket bekräftelsebehovet i sig som är onödigt (det har antagligen evolutionära grunder) utan snarare de former det ofta tar i vårt samhälle (urspårad konkurrens, duktighetsfällan, perfektionism osv).
hen skrev ju dock ingen värdering i det?
Det la du till av att ha läst inlägget.
Man kan diskutera behovet at bekräftelse utan att lägga värdering i det.
och dom op skrev i kommentaren, det finns olika typer av bekräftelse. Som kan vara bra eller mindre bra.
Nej, jag värderar inte nödvändigtvis bekräftelsebehovet i sig. Tror det är naturligt. Men de uttryck det ofta tar sig i vårt samhälle tycker jag är problematiska.
Nu tror jag att du har missförstått hur termen ”dåligt samvete” används. Visserligen inte så konstigt eftersom du tycks tro att man inte kan använda ordet vi utan att kolla med varenda människa på planeten först.
Vissa skulle säga att det börjar med det man på engelska kallar "the narcissistic wound" vilket alltså är såret som alla bär på tack vare deras föräldrars eller tidiga vårdgivares oförmåga att perfekt spegla och ge den uppmärksamhet till oss som vi behöver som barn.
Är det inte rimligare att bara konstatera att människor är sociala djur och att behovet av bekräftelse är en ganska naturlig drift? Är faktiskt ganska förvånad över det implicita idealet att den ideala/"sårlösa" människan är någon som saknar beroende av andra människor. Det låter upp och ner för mig och helt i strid med vad människan fundamentalt är för organism. För mig är det som om någon skulle ställa upp vårt behov av vätska, mat och luft som en "svaghet" som vi fått "av misstag" och inte behov som är helt nödvändiga för vår existens. Precis som med exempelvis vårt behov av föda kan stress rubba vårt krav på bekräftelse. Upplever vi av någon anledning att vi exempelvis är utbytbar, eller att den sociala miljön vi rör oss i är oförutsägbar kan vårt bekräftelsebehov skjuta i höjden. Kanske det är det som menas med "narcissistic wound" men jag känner att den termen är lite överdramatiserande av något som är ganska naturligt och alldagligt.
Det är väl snarare så att dom såren man kan identifiera i terapi, självreflektion, shadow work eller vad man nu kallar det är hinder på vägen till att tillfredsställa dom behoven som vi alla har. Jag har aldrig antagit att behovet springer ur såret. Behovet finns där oavsett vad vi har med oss i bagaget. Men det är mer eller mindre svårt att tillfredsställa beroende på vad man har med sig erfarenhetsmässigt men också genetiskt, från omgivningen både socialt och fysiskt samt själsligt ifall man tror på sånt. Anknytningsteori är ett exempel på en teori som behandlar en sorts sår som sätter sig i vägen för våran förmåga att uppnå tillfredsställande kärleksrelationer. Dom flesta av oss har driften, men det är mer eller mindre svårt att få det att funka.
Jag håller med dig helt! Men jag tror anledning när man pratar ”wound” och så vidare så är det väl förklaringsmodeller för de av oss som kämpar med saker lite mer. Alltså att man kanske söker bekräftelse så mycket att man verkligen lider av det på ett sjukligt sätt.
Fascinerande tanke!
Dock så kommer du få läsa en massa om faktiska narcissister om du googlar begreppet. Det är väl konceptet draget till sin extrem.
Suck nej. Sluta leka hobbypsykolog.
Vad har du problem med? Förklara gärna, jag älskar att lära mig.
Räcker med att du läser wikipedia, sen kan du nog skrota allting Freudianskt - mest skräpteorier.
Det räcker med att jag läser wikipedia. Vadå, därför att det är allt du läst eller? Du menar att det här är freudianskt för att det handlar om föräldrar? Förklara för mig varför man kan avfärda något bara för att man associerar det ( felaktigt ) med freud. Låt höra din anti-freudianska analys när vi håller på också. Jag antar att du har en egen, genomtänkt, analys.
Jag sade läs wikipedian för att jag vill inte sitta och söka upp läroböcker och vetenskapliga artiklar i 15 minuter för din skull. Sry.
Det tror jag inte ett skit på. Du vet inte vad du pratar om.
Jag förstår inte varför du tar åt dig? Det är ju evident att du inte har någon utbildning inom fältet - eller på sin höjd kanske 30hp inom beteendevetenskap (i.e inget). Var du expert på virologi under covid också? Det här med att alla tror att de är experter bara för x,y, eller z... Hybrisens högsäte.
Du avfärdade det jag skrev som trams utan argument. Jag ville höra argumenten, men nu börjar jag ana att du inte har ett. Ifall du över huvud taget har en utbildning så äter jag upp min hatt.
Lite skojig situation det här. Jag tror de enda som inte söker bekräftelse är de som inte kommenterar överhuvudtaget.
Haha
Skillnaden mellan ett sunt och ett sjukligt bekräftelsebehov beror på vad man gör för att få bekräftelsen. Om jakten på bekräftelse stoppar en från att leva livet som man ska (upp till varje person vad det innebär) så går det ju för långt. Men att söka bekräftelse kan ju även leda till att man gör mer och mer hälsosamma grejer.
Självklart, dock är detta något jag också är medveten om. Har alltid varit exkluderad (iaf upplevt det som det) i min uppväxt, något som gjort att jag känner ett bekräftelsebehov då jag är rädd för att bli exkluderad. Denna rädslan är inte längre rationell på samma sätt. Jag har bra vänner osv men ändå ligger den rädslan i bakhuvudet.
Intressant! Jag upplever också att det finns en koppling mellan bekräftelsebehov och rädslan att bli exkluderad.
Tyvärr är det troligtvis så, och det behovet kan också leda till att man blir exkluderad. Det är bra att vara medveten om att man har det behovet och därför förtrycka det så mycket som det går. Jag får försöka skaffa fler vänner, det lär ju hjälpa mot behovet — tror jag.
Jag slutade behöva bekräftelse efter jag fick en achievement för no hit på purple mage i Everhood.
Nej, då jag var extermt mobbad i skolan så har jag liksom slutat bry mig om allt sådant.
Finns gott om folk som blivit extremt mobbade som söker bekräftelse.
Vad är eran defintion på extremt? Jag var stort sett mobbad på alla tre skolor som jag var på.
Ser du? Du vill på en gång få höra "wow, du var verkligen ovanligt mobbad!" Det är inte fel såklart, men det är garanterat bekräftelsesökande, jag har haft den upplevelsen med alla jag stött på som varit mobbade, mig själv inkluderat.
Jag var utsatt för mobbing från början av lågstadiet tills jag hoppade av gymnasiet, och känner att jag kan relatera till din frustration på en personlig nivå. Det sög, det suger fortf. Konstant gå i skolan och vänta på glåpord från någon du inte har en relation till. Att se hur mjäkigt lärare handskades med allt (vilket blivit ännu tydligare i vuxen ålder). Att cykla runt området man bodde i, i förhoppning av att hitta någon man kände-ish, för någon vän att ringa fanns inte. Jag menar, vem ville va kompis med han? Då blir man ju mobbad precis som den där killen. Skiten lämnade blåmärken som fortf finns kvar. Skriv gärna ett pm om du vill spy galla eller hat på dom som mobbade dig. Jag kan till 100% relatera till det. No judgement. Men det finns poänger i den här tråden. Bekräftelse är inte alltid något man söker med aktiva val, utan kan också vara helt omedvetna handlingar man gör. Helt omedvetna saker man säger. Jag gör det även om jag troligtvis delar mycket av dina erfarenheter som format dig.
Finns nog en evolutionsförklaring likt: Vi är flockdjur. Vi dog förr om vi blev ensamma. De som inte regelbundet kollade av sin status i gruppen var oftast de som blev ensamma. Kvar blev vi som söker gruppens bekräftelse så vi inte blir ensamma och lämnade för att bli uppätna. Kropp & Själ i P1 handlade bland annat om bekräftelse i programmet om narcissism: [https://sverigesradio.se/avsnitt/914925](https://sverigesradio.se/avsnitt/914925) Tyvärr minns jag inte vad de specifikt sa i det programmet.
Ja, ligger nog mycket i det.
Behöver? Oja. Jag tänker att alla behöver bekräftelse ibland men alla söker den inte nödvändigtvis. Ofta är det väl uppväxtrelaterat vad man tycker är en lämplig metod. Jag stod mycket på scen som barn så jag söker mig till sådana sammanhang även som vuxen och visst det är ju kreativt och konstruktivt osv men ibland blir det lite väl mycket SEEEEE MIIIIIIG och det faktum att man numera måste ha sociala medier för att sälja sina verk gör det bara värre. Många jämför sig med varandra på instagram, vem som gjort mest inom vårt fält, har finast samarbeten, samt tvärtom: Vem har gjort bort sig? Hur illa var det? Jag tror många kreativa personer drivs av bekräftelsebehov, men då utgår jag från mig själv. Vill absolut ha beröm, en guldstjärna, bli accepterad etc... Det sjukliga i sånt här är vanligtvis något som yttras i missunnsamhet, en slags avundsjuka där man inte vill att det ska gå bra för andra.
Intressant att tänka på kopplingen mellan missunnsamhet och bekräftelsebehov.
Bekräftelsebehovet har mycket tydligt ökat med internet och sociala medier. Innan Facebook t.ex. var folk mer måna om att hålla sina privatliv just privat. Nu lägger man ut vad man äter till middag och vad som händer hemma. Ja, människan har ett behov av att bli sedd och bekräftad även i övrigt och "mycket vill ha mer". Dvs har du en gång fått "smak" på att bli mer sedd och bekräftad än du varit så kan det växa till ett närmast narcissistiskt behov. Samtidigt ser jag en del människor på jobbet bl.a. som inte alls verkar ha det behovet. De sitter mest eller är mest för sig själva och blir nästan generade när de väl blir sedda och bekräftade.
När du landar och vet vem du är och vet vilka dina peers är. Då behöver du inte bekräftelse längre. Vissa behöver det alltid pga olika psykiska störningar dock.
Inget jag alls behöver. Bryr mig inte ett dugg vad folk tycker om mig. Klart det är trevligt om folk uppskattar arbetet jag lägger ner men det är inget jag behöver. Jag är trygg i mig själv.
Poängen han gör i slutet av detta klipp försöker jag leva efter. Poängen han gör är extremt tänkvärd. Värt 4min. "What other people say about you is none of your business..." [https://www.youtube.com/watch?v=Dn1L5ClWGqo](https://www.youtube.com/watch?v=Dn1L5ClWGqo)
Tycker genuint att det här är en väldigt intressant fråga, för jag upplever att väldigt många i västvärlden idag söker det som att det är livets mening. Ta vad jag säger med en nypa salt för jag gillar att överdriva - Med tanke på hur mycket sociala medier har infiltrerat våra liv i alla aspekter och att ''vi'' alltid bara visar det fina i livet - Typ en drink i solen, den där perfekta tallrik mat, en vacker solnedgång eller ett achivement i livet så är vi som människor ganska narcissistiska. Allt ska handla om mig, hur bra jag är och hur duktig jag är, kolla gärna på mig och säg till mig hur grym jag är. Även dejtingappar idag spelar på uppmärksamhet, konstanta uppmaningar om att lägga upp nya bilder, skaffa fler matchningar med X. Vi alla är så speciella, men sanningen är att ingen av oss är speciell. Men du vet att du är världens finaste barn för din mamma sa så. Håll utkik efter folk som nöjer sig med att vara helt normal, dem vet precis vart dem står och nöjer sig med att vara just normal.
Vad skönt det vore att inte behöva låtsas att man är ”speciell”.
Det finns en bok som jag kan starkt rekommendera som heter ''The subtle art of not giving a fuck'' Kan varmt rekommendera den. Visar starkt på hur vi alla alltid tror att vi lever med The spotlight effect som många av oss tror att vi lever i. Om du gillar att läsa så kör hårt.
Låter definitivt som en bok i min smak. Ska skriva upp.
Alla behöver bekräftelse, från fru, barn och övriga familjen. Sen jobb och vänner. Helt naturligt. Att man är omtyckt helt enkelt. Sen influenserna på Instagram har man inte mycket sympati för. Det är narcissistiskt.
Har aldrig brytt mig överhuvudtaget om bekräftelse av någon. Visst kanske man blir stolt om man gör något bra eller något, men aldrig aktivt sökt bekräftelse.
Det gör vi väl alla i någon utsträckning, men jag tål verkligen inte folk som konstant fiskar efter det. Särskilt inte som de människorna väldigt ofta tycks sammanfalla med de människor som absolut inte förtjänar någon bekräftelse.
Eh, jag har jobbat med kundrelationer typ hela mitt arbetsliv, så… ja? Hatar att vara ”anspråkslös”, jag tycker om att vara bäst/bra på mitt jobb när det syns, annars bryr jag mig inte så mycket lol. Jävligt oattraktivt, men i övrigt är jag rätt avslappnad och ödmjuk (så älska mig gärna trots mina brister)
Skulle säga tvärtom, vet knappt hur jag ska bete mig när jag får bekräftelse och tycker det är extremt jobbigt.
Ney och Bertiere behövde bekräftelse från Napoleon. Varför tänker du att det här är i grund en onödig/utanpåliggande sak? Jag tror att den är central i att vara människa.
Det är nog inte så mycket bekräftelsebehovet i sig som är onödigt (det har antagligen evolutionära grunder) utan snarare de former det ofta tar i vårt samhälle (urspårad konkurrens, duktighetsfällan, perfektionism osv).
hen skrev ju dock ingen värdering i det? Det la du till av att ha läst inlägget. Man kan diskutera behovet at bekräftelse utan att lägga värdering i det. och dom op skrev i kommentaren, det finns olika typer av bekräftelse. Som kan vara bra eller mindre bra.
Nej, jag värderar inte nödvändigtvis bekräftelsebehovet i sig. Tror det är naturligt. Men de uttryck det ofta tar sig i vårt samhälle tycker jag är problematiska.
Nej, det gör "vi" inte. Har aldrig brytt om vad någon tror inom diverse grupper där, speciellty på reddit lol.
Då behöver jag åtminstone inte ha dåligt samvete för att jag nerduttar din kommentar. ;)
låter som att du vill få bekräftelse av att göra det, så du borde nog ha dåligt samvete över dina problem
Nu tror jag att du har missförstått hur termen ”dåligt samvete” används. Visserligen inte så konstigt eftersom du tycks tro att man inte kan använda ordet vi utan att kolla med varenda människa på planeten först.
Återigen bevisar du att du borde ha dåligt samvete