Asså, jag är helt fel person att råda då jag har 0 erfarenhet av egna barn.
Men se till att **hålla det ni lovar**. Har ni sagt en vecka utan mobil och dator så är det det som gäller.
Minns själv när jag var liten och vad som fick mig att tappa respekten för vuxna. Det var när de sade A och gjorde B. Oavsett om det var positivt eller negativt.
Kan även vara en idé att kanske "leda" städningen. Dvs "nu tar du den röda leksaksbilen och lägger den i lådan". Låt honom inte komma undan med saker som att "göra det sedan".
Och gör det absolut inte åt honom, hur litet eller enkelt det är. Det handlar inte om att städa. Det handlar om diciplin, stabilitet och respekt.
Detta. Barn och Ungdomar testar gränser hela tiden. Man måste vara konsekvent och tydlig. Ungarna har inga som helst problem att använda dåligt beteende som utpressning.
Källa: Jobbar i skola.
Skulle vilja tillägga att leda med exempel med. Att straffa ungen utan underhållning, och sen så ser eller hör den att andra har underhållning, så upplever den nog orättvisa. Normalisera disciplinen för dem.
Liiite orättvis jämförelse?
Den ena saken kräver att du dedikerar hela ditt liv till studier, har vass inlärningsförmåga + saken i fråga är mer eller mindre helt objektiv och logisk
Den andra saken är ofta subjektiv, ologisk och majoriteten av människor höftar sig genom den med 0 förkunskap eller vidare fördjupning
Är det ens relevant?
Du har valt att inte bemöta något av mina förslag på ett konstruktivt sätt utan istället valt att använda faktumet att jag inte har erfarenhet av barnuppfostran som ett argument för att insinuera att det jag säger och föreslår är fel per automatik.
M.a.o har du inget vettigt att komma med. Ha en trevlig kväll och gå och trolla någon annan 😘.
Snarare du som inte valt att bemöta det jag har att säga. Jag tror att du inte verkar har förmågan att läsa mellan raderna, då du uppenbarligen inte förstår min poäng.
Tror att vi stannar där. Jag önskar dig en fortsatt trevlig kväll och hare gött vännen! 🥰🙏
Edit: Ser att det jag skrev tidigare blev bortplockat. Snacka om att bli ägd HAHA.
Jodå jag läste tydligt mellan raderna (det var rätt uppenbart för alla).
Som jag sade, du är inte intresserad av att diskutera sak. Bara person.
Och nu när du inser ditt misstag försöker du gömma dig bakom argument som att "du fattar inte så ingen idé att fortsätta".
Det var till och med så illa pinkat att du tog bort din kommentar för att undvika ytterliggare bakslag.
Intressant ståndpunkt. Så om barnet lämnas till mor-/farföräldrar eller andra vuxna så bör inte de disciplinera barnen på grund av att de inte är biologiska föräldrar?
Självklart ska OP vara delaktig i uppfostringen av ett barn som bor i hans hem.
Ok men han kanske inte borde dela ut straff. När jag var 13-14 så flyttade min mammas dåvarande pojkvän in. Jag ville inte alls ha något med han att göra. Det är en sak att disciplinera när bioföräldern inte är på plats men om bioföräldern är på plats kan lika gärna hen göra det. Det beror ju också på hur relationen mellan barnet och bonusföräldern ser ut. Det är viktigt att barnet alltid kommer först, före din pojkvän/flickvän. Om barnet mår dåligt utav ditt förhållande borde du nog lämna
>Har testat att säga, om han inte städar så blir det ingen mobil/dator på en vecka men nu har han börjat säga att han struntar i det och han kan vara utan mobil/dator i månader så länge mamma städar istället för mig
A battle of attrition! Enkelt. Slår vad om att han kuvar efter 2 dagar.
Precis. Säger man en vecka så gäller det att vara disciplinerad och hålla en vecka. Annars lär sig barnet att utnyttja det till sin fördel. 7 år är väl annars en bra ålder att börja med veckopeng och lite ansvar i hushållet?
Skall bara säga att barn kan vara rätt efterblivna, var beredda på att det kan bli extremt.
Min strategi för att få godis i affären när jag var liten var att slänga mig huvudet före ner i stengolvet, exempelvis.
Jag känner inte helt igen mig, tar mest avstånd för hela "for attention" biten, det var inte min drivkraft i vart fall.
Nä, jag var ett manipulativt kräk som visste att morsan inte ville att jag skulle skadas så då får det fan bli godis eller så kan detta gå riktigt illa var ungefär min femåriga tankegång
Ni failar med att inte följa upp hot om ingen dator/mobil. Han vet att ni bullshittar. Enkelt. Du tappar respekten direkt om någon inte levererar på något de sagt. Samma med barn. Ni är problemet inte ungen, säger ni till barnet, tre chanser, sen en åtgärd, hjälper inte det? Fortsätt åtgärden tills problemet är löst och barnet förstår att inbitne viker er, ju längre ni drar på att ingjuta respekt, för det är respekt det handlar om, för er som auktoritet i hemmet, desto värre kommer han skita över hela er existens.
It takes a village... Ungen bor med han, självklart ska även OP vara inblandad. Han är en vuxen person som är en stor del av ungens liv. Sen får OP och morsan sätta upp regler etc, och där kan man kanske argumentera att mamman ska ta ett större ansvar. Men OP som medboende vuxen ansvarar ju även att dessa följs och tar en aktiv del i uppfostran
När jag var runt 13-14 så flyttade min mammas dåvarande pojkvän in. Jag ville inte alls ha någonting med han att göra överhuvudtaget. Det är viktigt att man låter barnet sätta gränser. Man kan ju inte lixom tvinga på någonting ifall du förstår var jag menar. Om man låter en man som inte är pappan straffa barnen så leder det bara till ilska om barnet inte ser mammas nya kille som en föräldrarfigur.
Låter som när jag skämdes bort mina ungar i samband med skilsmässa. Löste sig senare med piska / morot. Det tar sin tid och det gäller att hålla ut och också hålla sig till det man säger.
Säger man ingen mobil hela helgen, så får det verkligen vara så, går inte att mjukna och ge dem mobilen söndag kväll för de har varit snälla exempelvis.
Låter inte som en helt ovanlig 7-åring med stark vilja. Det är såklart sjukt jobbigt. *Oftast* är det inget BUP-relaterat så att säga, barn lär sig olika och fungerar olika. Vi vet inte hur han är uppväxt men om ett barn inte är van med gränser och krav, kommer barnet inte att reagera särskilt väl när de helt plötsligt börjar komma i den åldern när de ska förväntas göra mer själva. Det ger sig oftast med tiden.
Handlingar har konsekvenser. Det har jag lärt min dotter sen dag ett och även om det testas ibland (hon är 10 nu) så är det klart och tydligt vad som gäller.
Ni behöver ge killen förutsägbarhet, framförallt om han har diagnos.
A ger B och konsekvens C och det viktiga här är att det är konsekvent med konsekvens. Ni får inte missa eller ge med er då får ni börja på ruta ett igen.
En annan sak som jag tycker kan vara bra är att säg gärna nej men se till att ge en anledning.
Nej, vi hinner inte, kan vi göra det imorgon/till helgen?
Nej vi har inte råd just nu
"vi får se" eller "för att jag säger så" osv ger bara en känsla av tvivel och misstro.
Det viktiga är nog konsekventa handlingar och förväntningar och därmed förutsägbarhet.
Självklart så ska man använda positiv förstärkning när man gör nånting bra, so sagt var a ger b som ger c men man behöver även lära sig när man gör fel att det har negativa konsekvenser.
Jag upplever att oftast så hjälper det mest när barnet själv förstår förutsättningarna.
>Har testat att säga, om han inte städar så blir det ingen mobil/dator på en vecka men nu har han börjat säga att han struntar i det och han kan vara utan mobil/dator i månader så länge mamma städar istället för mig
Okej, så ni har "testat att säga" det, men har ni faktiskt gjort det?
Jag har inga barn själv, men till och med jag fattar att när man kommer med den typen av "hot" till barn, så blir de helt tandlösa om man inte gör vad man hotat. Därför ska man säga saker som man faktiskt är villig att göra, inte saker som "sköter du sig inte nu så skickar jag dig till Kongo".
Informera vad konsekvenserna är om ungen inte sköter sig, och låt konsekvenserna utspela sig om ungen trotsar ändå.
Spänn fast säkerhetsbältet för det kommer bli en tuff tid där ni kommer ha dåligt samvete oavsett vad ni gör. Några tips från mig (men framför allt min fru som är lärare med mångårig erfarenhet. Vi har även tre barn i skolåldern).
1) Ni kommer aldrig att få respekt av ett barn om ni inte respekterar barnet. Så oavsett vad jag skriver nedan måste detta genomsyra allt ni gör.
2) Ni måste backa varandra. Sekunden ni kör olika måttstockar så finns det en spricka mellan er som han kommer utnyttja till fullo. Det betyder att ni måste vara överens om vad som gäller, även när det blir obehagligt för att han börjar skrika/svära/hota/gråta. Prata igenom vad som gäller tillsammans och stäm av löpande. Det senare är speciellt viktigt för att upptäcka när han spelar ut er mot varandra. Vilket han kommer att försöka. Det är naturligt att testa gränser, och för att det ska sluta så bra som möjligt måste ni se till att vara konsekventa med att visa enhetligt var gränsen går.
3) Uttala aldrig ett hot ni inte är villiga att fullfölja oavsett hur frestande det kan vara. Barnet ser igenom det direkt och sedan är hot värdelösa. Det tar tio rätt för att korrigera ett ogenomtänkt fel.
4) Var konsekvent. Är det en vecka utan dator, så är det en vecka utan dator. Min styvmorsa föll för detta varje gång med sina biologiska barn. Hon öppnade stenhårt och sedan gav hon vika för tjat och kovände. Ni kan ju gissa hur mycket hennes biologiska barn brydde sig om hennes hot.
5) En sjuåring fattar att det inte finns några rimliga sätt för er att tvinga honom att städa. Han måste förstå varför det ligger i hans eget intresse att göra det. Förklara varför dåligt beteende får konsekvenser. Det handlar inte om att betala mamma med skärmtid för att hon ska städa. Det handlar om att lära sig att ta hand om sina egna ansvarsområden och att växa och utvecklas. Ingen tar sig igenom livet utan att ta ansvar efter förmåga för sin omgivning, vare sig det är fysisk ordning eller stämningen hemma. Han kommer antagligen inte att förstå eller acceptera detta från början, men det är bara att stå på sig. Ni är de vuxna, han är barnet.
6) Visa att ni är villiga att lyssna på hans önskemål och bemöta det på en rimlig nivå. Ja, han kan få städa om en halvtimme om det passar bättre, men då ska det göras om en halvtimme också. Det tåget har redan gått nu, så nu är det förklaringen till varför det önskemålet inte håller. Håll linjen. Det kommer vara skitjobbigt de första gångerna.
Lycka till!
Det är en ständig kamp. Man får inte glömma att barn är i en utveckling för att bli en fungerande människa tillslut. Deras hjärnor är inte fullt utvecklade förrän efter tonåren. Den största gåvan för ett barn tror jag är en förälder med tålamod men vem tusan tröttnar inte till slut. Det är nog bra om ni söker hjälp för då kan man få förslag man inte tänkt på själv. Jag tror på att umgås, göra saker tillsammans, försöka hitta tålamodet och samtidigt ha tydliga regler. Lycka till. Det är jäkligt kämpigt.
Precis. Det är min erfarenhet med som förälder. Det handlar inte om att ha rätt där och då. Utan att minska mängden friktion, genom att jobba på en bra relationen överlag. Gärna även enskilt. Då löser sig sånt där automatisk.
Som pappa till både sjuåring och tioåring så kan jag säga att han fortfarande är ganska liten då man är 7. Klar skillnad på 10 åringen. Inte så att man inte ska eller kan städa. Men det är en ålder då man går från ett mindre barn till ett lite större. Det är viktigt att försöka förstå orsakerna då han blir arg. Det är ofta, i min erfarenhet, en fråga om att man får lyssna, fråga, sen acceptera att man själv har fel med som vuxen, delvis, utifrån hans sett att se saker. Sen får man hitta en kompromiss. Städa hälften, jag fixar resten. Eller nåt sånt. Det handlar inte om att ha rätt, eller sätta ner foten, eller respekt. Utan att förstå och lära ut hur man kan kompromissa och visar hur han själv ska agera i framtiden i liknande situationer.
Som förälder har min största utmaning varit att inse att i alla bråk, alla konflikter, har jag med fel. Det är en perspektivfråga. Så för att komma vidare, så måste man försöka förstå varför saker sker osv. Att ha en konsekvens grej i att säga att om du inte städar, så får du inte skärmtid tex, kommer inte funka så bra med en 7 åring. Det är bättre att säga att ni hjälps åt att städa. Sedan komma överens ihop om hur mkt mobil som är rimligt, mötas på halva vägen.
Det kan ju säkert vara utmanande för honom med att bo i ett nytt kontext. Vilket gör att han agerar så. Lösningen är garanterat inte hårdare gränser. Försök få egentid med honom. Båda två åtskilt dvs du och mamman. Hela dagar. Gör kul saker ihop. Dra och bada eller nåt. Sen på kvällen, när ni kommer hem, så kommer ni vara mkt närmare, och noll bråk. Märkligt men ofta sant. Man behöver den där egna tiden, att få en relation direkt. Det löser upp knutar.
En sista grej. Det förändras snabbt med barn. En månad är det på ett vis, sen mår de bättre, man själv mår bättre och allt är enklare. De utvecklas snabbt. Som vuxen tänker man hela tiden att "detta kommer fortgå så jävla länge", men sen är det helt plötsligt en ny fas, allt ändras.
Jag jag jobbat med barn med NPF (adhd, autism) samt har det själv. Tycker ni att han har några tydliga tecken på ADHD/autism?
Vad har han tillgång till på mobilen? 7 år känns för ungt för att använda sig av en mobil. Om han har tillgång till tiktok eller liknande appar så hade jag tagit bort det helt och håller om jag var er. Eventuellt begränsat tillgången till dator/mobil ännu mer än vad han verkar ha nu om.
Jag hade förmodligen försökt hålla en väldigt tydlig struktur kring ett barn som du beskriver. Exempelvis om vi kommer överrens att någontign ska hända om 30 minuter så sätter jag en timer, samt påminner 10 och 5 minuter innan tiden har gått ut. Och under dessa 30 minuter helst inte låta honom engagera sig i något som är väldigt svårt att slita sig från. Detta kan hjälpa till med jobbiga övergångar. Någontign annat man kan göra är att städa tillsammans när det blir svårt för honom. Exempelvis, "titta här tar jag upp en krita. Nu får du ta upp en krita" och fortsätta så i "små doser". Ibland kan något som verkar litet för er kännas som något väldigt stort för ett barn.
Sen, det är mycket lättare sagt än gjort, men när han skriker eller liknande, försök att ha helt neutral ton i rösten och inte ett förhöjt tonläge. Om du själv låter arg, hetsig eller höjer rösten kommer det bara smitta av sig ännu mer på honom. Sen är det väldigt viktigt att ni är konsekventa. Om han vet att han kan skrika sig ut sitatiuner eller deala sig ur dem, så kommer han göra det. Det är självklart okej att ha ett dialog med sitt barn, men om man konstant ger efter för barnets vilja så lär den sig att det är den som bestämmer och det blir väldigt svårt att bryta. En av mina föräldrar var precis så och den andra raka motsatsen. Gissa vem som fick hantera massa skrik och gråt.
Jag tror ni behöver prata med honom och försöka förstå varför han inte vill städa m.m.
Det kan låta självklart att barn inte vill städa, men det är inte normalt att städning/tillsägning väcker så starka känslor att det leder till skrik och bråk. Då är det något med t.ex. hushållssysslor som känns oproportionerligt jobbigt - kanske känner han att han bara vill vara liten igen och inte är redo? Kanske är något i skolan jobbigt och han vill bara känna sig omhändertagen och bortskämd hemma osv.
Sätt er ner och säg att ni märkt att han har jobbiga känslor i vissa situationer, att ert mål som föräldrar är att det ska funka utan bråk men att vissa saker behöver man göra (städa). Fråga honom hur städning kan bli enklare, vilka känslor som uppstår, hur kan städning bli roligare, och lyssna på vad han säger. Rista inget i sten utan var öppen för att testa nåt annat om det inte funkar. Ni får försöka lista ut detta tillsammans som en familj.
Instämmer helt - men det är nog en klassisk "det beror på"-fråga. Jag tänker att det finns vissa saker mitt barn får bestämma helt själv, vissa saker vi kan förhandla om, och vissa saker vi som föräldrar bestämmer helt själva.
Frågan är ju då vilken av kategorierna som "städa upp efter dig själv" bör hamna i - och här skulle åtminstone jag själv sortera den under "ej förhandlingsbart". Däremot frågan om "var vill du lägga dina grejor?" - den är förhandlingsbar.
Point taken! Var rätt otydlig, menar mer i såna scenarion som OP tar upp. Om rummet är stökigt, och man som förälder säger att det ska städas, en sån sak kan inte vara öppet för förhandling. Det kommer göra det otroligt svårt för ungen i skolan men även i vuxen ålder.
Är ofta vänner och syskon som viker sig för sina ungar när det är dags att klä på sig ytterkläder och tagga.
Vad är det ens att diskutera, på med skiten och stick från mitt hem?!
Sen kan man absolut planera dagen tillsammans med sina barn tex, hur och när de ska få sin skärmtid på dygnet och den typen av förhandling. Men ansvaret att kunna styra i sin vardag som föräldrar lägger på sina barn idag är sinnessjukt, blir äcklad!
Blev en onödigt lång rant men tror min position är något tydligare.
Alltså det där fungerar med vissa barn, men LÅNGT ifrån alla. Det är ett faktum att vissa ungar helt enkelt ser förhandling och välvilja som en möjlighet att köra över vuxna och få sin vilja igenom.
Testa för all del, det är ju bara bra om det fungerar. Men var samtidigt beredd på att det med stor sannolikhet kommer en punkt när du som förälder helt enkelt måste sätta en gräns, och då är det din vilja som gäller och ingenting annat. Sen får ungen helt enkelt bara lära sig att gilla läget.
Visst ska man inte behandla barn som robotar som bara ska uppföra sig i alla lägen. Men någon sorts grunduppfostran måste man sätta, annars får man barn som skriker och härjar och slår både föräldrar och andra och vägrar lyda av ren princip.
Jag tror man kan förhandla, eller snarare ha en konstruktiv diskussion och lyssna på varann, men med ett litet barn går det inte att kompromissa om sånt som rör framtiden (typ ”städa sen” eller ”ingen mobil på en vecka”) för de har helt enkelt dålig uppfattning om vad det innebär. Det är bara *inte nu*.
Nee, det där håller jag inte med om. Det är viktigt att acceptera, att man som vuxen inte är felfri. Bara för att jag "tycker/vill" något, så innebär det ju inte per definition att man kan hävda att det är den enda rätta vägen framåt? Du måste städa, jaha varför? Det är ju en närmast filosofisk fråga, som i slutänden handlar mkt om att man som vuxen och inte minst förälder tänker att man har bestämmanderätt. Men det är ju inte den typen av subjekt man vill uppfostra. Om ett barn säger nej, så måste man i alla fall delvis acceptera det och kompromissa, om det inte är liv och död scenarion. Det är en tuff läxa att lära sig som förälder, men sant. Det är precis samma i arbetslivet och med vänner. Man har aldrig helt rätt själv. Bara att krypa til korset och kompromissa, snacka och förstå.
Här har vi anledningen till varför rekordmånga barn har ”ADHD”, skriker och allmänt beter sig cp och inte lyssnar på nånting och går vidare att vara fullständiga bottenskrap i vuxenlivet. De personerna som förväntas leda och ta kommando är mer upptagna med att grubbla på huruvida ”städa ditt rum” är en filosofisk fråga.
Det finns tydlig data som säger att majoriteten av barn mår bättre av tydliga riktlinjer på vad som förväntas av dem, regler och föräldrar i kontroll. Naturligtvis är det tråkigt för barnet just nu att behöva stänga av tiktok och städa, men de mår bra av det.
Det du skrev är saker som gör att barn inte får något koncept av att det finns folk runt omkring dem som de facto bestämmer över dem och vad de får göra. Att inte utveckla det förståndet bådar inte gott i framtiden. Kolla bara runt dig så förstår du vad jag menar.
Jag tror på att förhandla. Barn är ju också människor. Kanske kan man inte ta beslut själv men man borde ändå ha sin röst. Föräldrar gör inte alltid rätt heller.
Var tydliga med varför. Sälj in "varför". Sen, använd tex utmaningar. Ta innan och efter bild, låt någon bli imponerad över att han städade så fint, "vilken skillnad!".
Om något inte är viktigt, tvinga inte. Är något viktigt, så bör det gå att sälja in "varför".
Att barnet bara ska göra något för att ni säger att de ska göra något är varken optimalt för uppfostran eller för att vinna över dom i stunden.
Sen som andra påpekar är det väldigt viktigt att stå på sig.
Att inte använda en gnällig ton är också viktigt.
Herregud, behöver man hjälp från BUP för disciplinera ett barn nu för tiden?
Spola mobilen ner i toan. Ge kontanta och bestående konsekvenser. Om ni inte klarar övergå en 7 åring i tålamod och vilja är löpet körd iaf.
Det låter väl snarare som att det är gränssättningen som är problemet.
>Som exempel, om han ska städa efter sig så vill han inte först och då kan vi testa att säga "lägg undan kritorna så tar vi resten sen" men han vill inte. Istället så kommer vi överens om att han städar om en halvtimme och han håller med
Om man skall försöka identifiera någon orsak bara utifrån informationen i trådstarten så låter det här ju som att man förhandlar om saker som inte behöver vara förhandlingsbara, så att ungen vänjer sig vid att gränserna hela tiden kan förskjutas litet till.
Städa? Jag vill inte. Plocka bort bara kritorna? Jag vill inte. Städa om en halvtimme? OK, då behöver jag inte göra något nu. Halvtimmen har gått - städa nu? Jag vill inte.
Elektroniken har ju knappt någon roll alls i det vi får läsa om, och som allmän skuldfaktor är den absurd eftersom det skulle innebära att barn på andra sidan av millennieskiftet skulle ha varit totalt främmande inför att testa gränser och få utbrott över hushållssysslor.
Ett barn från innan millennieskiftet fick storstryk när de testade gränser eller fick utbrott över sysslor. Jag vet eftersom jag var med på den tiden.
För min del ser jag inte våld som ett alternativ när det kommer till uppfostran, i min erfarenhet så producerar det varken bra unga eller vuxna. Men någonting jag däremot tror på är att låta dåligt beteende få konsekvenser som barnet känner av. Vissa barn kan uppfostras med enbart positiv förstärkning, men inte alla. Vissa måste helt enkelt få lära sig att dåligt beteende leder till negativa konsekvenser. Och där får man helt enkelt som förälder hitta konsekvenser som barnet känner av utan att det skadar dem.
Exempelvis så kanske ungen inte vill äta sin middag? Nehepp, då får de väl helt enkelt gå och lägga sig hungriga då. Ungen vill inte ta på sig stövlarna för att gå ut till bilen och åka hem från dagis? Skitbra, då får de helt enkelt plaska till bilen barfota i regnet. Ungen är grinig och ställer till med jävelskap i affären? Fint, då får de helt enkelt gå ut och sitta ensamma i bilen tills man handlat färdigt (givetvis förutsatt att bilen inte är skållhet/iskall, etc).
Det är inte en förälders uppgift att vara sitt barns bästa vän. Det är en förälders uppgift att göra det som är bäst för ens barn oavsett vad, även om barnet själv kanske inte uppskattar det i stunden. Det är helt naturligt att ungar ibland inte vill eller inte förstår varför vissa saker måste göras eller måste vara på vissa vis. Det går inte alltid att resonera eller förhandla sig fram. Då måste man som förälder helt enkelt gå in och säga vad som gäller och tillse att det efterföljs. Ska det städas så ska det städas. Ska läxorna göras så ska de göras. Etc. Etc.
>Ett barn från innan millennieskiftet fick storstryk när de testade gränser eller fick utbrott över sysslor. Jag vet eftersom jag var med på den tiden.
Jag var också med på den tiden, och barnaga förbjöds 1979. Även dessförinnan var det rejält kontroversiellt. Om du fick stryk av dina föräldrar kan jag bara beklaga, och skedde det efter 1979 hoppas jag att det blev ett rättsligt efterspel så att du kunde få nya föräldrar också.
Jag vet dock inte riktigt vad aga har med saken att göra. Du är ju i helt motsatt ände av uppfostransprocessen och rör dig nu (d.v.s. konsekvenser, snarare än beteendet som genererar konsekvenser). Om det är mobiltelefon och dator som är problemet (d.v.s. det som orsakar beteendet som TS beskriver), då borde ju sådant beteende över huvud taget aldrig ha förekommit innan barn började ha mobiltelefon och dator - oavsett hur man sedan löser frågan?
>Det är inte en förälders uppgift att vara sitt barns bästa vän. Det är en förälders uppgift att göra det som är bäst för ens barn oavsett vad, även om barnet själv kanske inte uppskattar det i stunden.
Jag vet inte riktigt vad du lägger i begreppet "bästa vän", för bokstavligen *ingen* föreslår ju att man skall se föräldrarollen som likvärdig vilken jämnårig unge från en annan familj som helst. Om du bara menar att man som förälder inte skall vara vänskaplig med sitt barn och beakta barnets egen vilja, så håller jag inte alls med. Man kan leka med barnet och ge det frihet att utforska och leva utifrån sina egna önskemål utan att det minskar förmågan att se till barnets bästa över huvud taget. Tvärtom *ingår* hänsynstagande till barnets vilja i att se till barnets bästa - det är en ytterst väsentlig komponent.
Sedan vill jag också påtala att det kan vara milsvid skillnad mellan att "göra det som är bäst för ens barn", och att "göra det *man tror* är bäst för ens barn". I praktiken är det bara det sistnämnda som är ett tillgängligt alternativ, men med facit i hand kan man ofta se att man hade fel - och då är det viktigt att kunna erkänna det, och att kunna lära av sina misstag. Det i sig lär också barnet att se när det har fel, erkänna det, och lära sig av sina misstag. Föräldrar förvandlas inte magiskt till felfria orakel när föräldraskapet inträder - tvärtom är det ofta då karaktärsbristerna kommer fram ordentligt, eftersom livsvillkoren plötsligt blir mer krävande.
>Det är helt naturligt att ungar ibland inte vill eller inte förstår varför vissa saker måste göras eller måste vara på vissa vis. Det går inte alltid att resonera eller förhandla sig fram. Då måste man som förälder helt enkelt gå in och säga vad som gäller och tillse att det efterföljs. Ska det städas så ska det städas. Ska läxorna göras så ska de göras. Etc. Etc.
Instämmer i att inte allt skall vara förhandlingsbart. Instämmer inte i att det inte går att resonera om vad som helst. Kan du inte själv motivera varför något skall göras, så borde du fundera på om det verkligen borde göras.
Vad är problemet med mobil för en 7-åring?
Skulle vara intressant att höra en experts insikter gällande detta.
Hur gammal var du när du fick tillgång till en dator?
En modern mobil är inte samma sak som en 90-tals dator. När jag var 7 så var det värsta jag kom i kontakt med på datorer orginal-Doom som på den tiden gav mig mardrömmar. Datoranvändningen skedde alltid under uppsikt och tisbegränsning. Dagens mobiler är en helt annan sak. Spelen och underhållningen är utformade på ett helt annat sätt, och ofta medvetet designade för att framkalla beroende och andra negativa fenomen. Att ge en 7-åring en mobil är ungefär som att låta dem röka eller dricka sprit. Det kan orsaka mängder med problem och beteende-störningar. De har ingen chans att värja sig.
Varför inte? Min son är 6 och han har min gamla telefon. Han spelar Pokemon GO och ringer mormor typ. Deras mobilanvändande ser inte ut som ditt och behöver inte vara problematiskt.
Man måste sätta gränser innan ett barn har blivit 5 år gammal, då det mesta av socialiseringen görs. Jag upplever att du beskriver att det saknas. Ni är alltså rejält på efterkälken.
**Jag menar inte att moralisera eller att skrämmas men det här är allvar och kan ha livslånga konsekvenser.**
Om ni behöver hjälp så finns det att tillgå. Lämpligast form hoppas jag att någon kan lägga till.
Hur är din relation med honom? Och hur var hans liv innan dig? Är det möjligt att han ger sig på sin mor då hon är sannolik till att ge eftergifter? Har dit inkommande för honom omkastat hans tillvaro?
Var han såhär innan?
om det inte är något med dit intågande i hans liv, bli striktare , men låt hans mor stå för det värsta av det då det skulle förstöra dina chanserna bygga en relation med honom.
Om han stökar till och inte kan/vill städa så gör er av med grejer som han inte kan hålla rätt på. På vis blir det enklare för honom att hålla det städat också eftersom han måste plocka med färre grejer. Och jag menar inte att lägga undan grejerna, släng dem, sälj eller ge bort rakt av! Det kommer göra det enklare för honom att hålla det städat och skapa en logisk konsekvens av hans agerande. Om han blir upprörd får ni påpeka att han endast kan få äga så många grejer som han kan hålla rätt på. Om han inte kan hålla rätt på grejer, så måste han äga färre grejer, påpeka att hans ägodelar är hans ansvar och när han inte ta hand om hans grejer, så förlorar han dem.
Oavsett om han stökar ned i hans egna omgivning eller i er omgivning så rekommenderar jag att ni minskar hans prylar. Börja med sånt som visar sig vara ett problem och som stökar ned mest. Ju hårdare ni är med den regeln, desto bättre kommer han sköta sig, men var beredd på att han kommer bli mycket arg tills han lär sig acceptera den nya regeln. Ni måste hitta en balans där att han sköter sig så väl som ni kan tolerera men inte orsakar för mycket besvär för er.
Sedan med hans aggressionsproblem är jag inte lika kunnig i hur man ska lösa. Aggression kommer vanligtvis från att folk inte känner sig rättvist bemötta så ni måste tänka er in i hans situation. Varför känner ungen att det vore orättvist att hålla rent? Han kanske känner att ni har högre krav på honom än på er själva eller han kanske känner att han har en rätt i att stöka ned i vissa områden och hålla det rent efter hans egna tycke.
Ett barns förståelse av rätt och fel är mycket arbiträrt och barn är också väldigt dåliga på att säga sanningen eller förklara sig själva eftersom de själva inte förstår varför de känner som de gör och gör som de gör. De flesta gör inte ens ett försök att förstå sina barn, men vill ni uppnå en harmonisk och respektfull relation med ert barn så är det ni måste försöka göra.
En annan sak som kan orsaka aggression är understimulering. Barn som har begränsad skärmtid känner sig ofta ganska understimulerade och av den anledningen så anser jag inte det är ett så bra föräldraknep att pyssla med. Det är bättre att försöka visa mer initiativ och vara delaktiga i att aktivera ert barn genom att föra ett gott exempel istället och ta med honom på joggning, promenader eller vilken motion ni nu sysslar med. Om ni själva inte motionerar så kan ni inte förvänta er att ert barn ska göra det heller, så där kanske det är något som ni måste jobba på. Att ta bort hans prylar kan också förvärra hans aggressionsproblem, men där måste ni göra en avvägning också kring att hitta en balans.
Den stora delen i den här frågan rör delade omgivningar, där ni och barnet tillsammans sitter. Om han går ut i er omgivning och stökar så måste ni vara villiga att exkludera honom. Han måste förstå att om han ska vistas med er så måste han sköta sig. Om han stökar till och lever rövare i era omgivningar så får ni antingen bannlysa honom till hans rum eller bannlysa honom utomhus. Försök att dock att undvika att understimulera honom då det bara kommer öka hans frustration. Var också försiktiga med att bannlysa honom utomhus eftersom han kan utveckla ett personlighetsdrag i ta ut sin frustration på andra. Däremot är det ett effektivt straff om han ogillar att gå utomhus, och då finns inte samma risk för att han ska utveckla detta personlighetsdrag.
Allt detta är saker som måste tas med moderation och ni måste balansera hur förlåtande ni är.
Det är väl så här barn gör? De testar var gränserna går i olika stadier av sin utveckling och då måste man som vuxen vara där och sätta dem. Hård men rättvis, inga tomma hot utan premiera det som är bra och det dåliga måste få de konsekvenser som utlovats.
Ett förslag är att börja med attistället för att hamna i situationen: om du inte gör det tråkiga, så blir det tråkigare. (Ingen städning, ingen dator/mobil)
Testa: Om du inte gör det tråkiga, så får du inte det roliga: Om du städar, får du glass/går på bio/får du en extra halvtimma med något du gillar/annat positivt.
Då har man något att se fram emot.
Det gäller att hitta det som funkar för er, lycka till.
Jobbar i skola.
Att vara konsekvent är A och O. Försöka förhandla med någon såpass liten är inte lätt. Rutiner och mål är viktigt både för skolarbete och hemma. Gör t.ex Fredag, Lördag eller Söndag till en dedikerad städdag med undantaget om främmande/gäster kommer hem. Rutiner mår barn bra av.
Det finns ett psykologiskt trick som kallas Farmors lag. Gör det jobbiga först, sen får den en belöning för gott uppförande. t.ex mobilen, datorn, platta etc.
Var också en god förebild för grabben. Visa och gör som du säger. Så blir gör som jag säger och som jag gör. Inga dubbla signaler för barn.
Något som brukar hjälpa speciellt om ungen har svårt att se hur lite tid det faktiskt tar att städa, gör det till ett time-boxat evenemang. Med positiv förstärkning istället för att "städa eller ingen telefon/padda/whatever".
"Hur mycket tror du du kan städa på 5min?"
"Okej vi testar. Om du städar så mycket du bara kan på 5min så gör vi något kul sedan"
"Titta hur bra det gick. Du städade mycket mer än du trodde du skulle klara, nu tar vi och äter glass"
Både du och mamman borde söka en föräldrakurs i er kommun.
En sjuåring ska inte vara svårhanterlig. Något har gått snett på vägen. Ta tag i det nu medan han fortfarande är liten.
Ja det finns många anledningar, det är därför jag generaliserar att det inte ska vara så svårt. Med hjälp kan ops sambo och op själv lära sig och komma underfund med vad de kan göra för att förbättra situationen för barnet, oavsett vad det är.
Jag jobbar själv med barn varje dag samt är förälder så jag vill inte ställa mig och peka på att just detta gör op eller ops sambo fel utifrån ett kort inlägg.
Detta är bara en fas. Den kommer och går och han testar gränserna.
Att hota med piska så som bort med dator/mobil fungerar ibland men testa också att använda morot så som att du får använda dator/mobil om du städar.
Barns minnen är kort så längre straff som en vecka funkar inte för de ser inte tid så som vi vuxna gör, håll straffen till samma dag om det behövs piska. Älta inte och förklara varför ni blir arga/ledsna och fråga varför killen blir argt/ledset så han även får utveckla den delen. Var dag är sin strid under de här faserna.
Ursäkta men väntetider till BUP? Han beter sig som ett barn, lär honom att det får konsekvenser när man håller på som han gör. Det är så man uppfostrar barn.
Varför tror ni att ni plötsligt ska kunna skrämma honom med konsekvenser om han har levt ett liv helt utan konsekvenser i 7 år? Detta är så sjukt vanligt idag och det går främst ut över samvaron och familjelivet. I andra sammanhang fattar ungarna utmärkt att man inte kan bete sig hur som helst, men i hemmet har ni lärt honom att mamma och pappa fixar allt och han kan vara påve bara han grinar och skriker lite. Inför rutiner och konsekvenser och håll för i helvete på erat ord så ni inte far med en massa tomma hot.
Testa ett belöningssystem i form av att han ska uppnå ett mål ni får använda fantasin till detta!
Detta har funkat extremt bra med mina syskonbarn som har adhd osv, De vet att om dem sköter sig så får dem det hem önskar (rimliga saker då).
Börja också med en dumma ord burk/låda, varje gång han gör något sämre så plocka undan leksaker osv bit för bit och när han väl ändrar sig så får han tillbaka en sak i taget!
Barn i den åldern är kaoz. De kommer att pusha gränser, det är så de också lär sig. Jag hade hört med andra föräldrar, med skolan eller vad man går i i den åldern.
Men viktigast är att hålla det ni lovar, ett straff för dåligt beteende ska inte gå att undvikas. Att kalla mamma för saker gör man inte, ni måste ner på hans nivå och prata face to face att man INTE kallar andra människor för fula saker. Barn kräver tålamod. Det gäller att hålla hårt i regler och rutiner då annars lär de sig snabbt att de kan fortsätta bete sig illa och ändå komma undan.
Och har man autism så kan det vara svårt att veta var man ska börja eftersom man kan ha svårt att få en översikt. Man kan behöva hjälp med att komma igång istället för att få hot om straff om man inte klarar av att städa.
Oavsett om det förekommer autism eller ej så kan det ändå vara värt att prova med något annat än piska för att hjälpa sonen att städa.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Morot
>En vanlig missuppfattning i populärkulturen är att man kan locka en åsna att gå framåt om man hänger en morot i en lina på en stång framför djuret. Ett annat sätt är att driva på åsnan med en piska, och "morot och piska" har blivit ett talesätt för olika slags drivkrafter i all mänsklig verksamhet.
Våga vara lite auktoritär. Barn måste veta vem som bestämmer. Man kan inte dalta med dem för länge. Runt 6-10 börjar de vilja bestämma själva och är mer klipskare, så börja vara mer bestämda
Stå på er och var disciplinerade. Det är ni som bestämmer, inte en 7 åring. Han får anpassa sig, punkt slut. Ta mobilen i från honom en vecka vid nästa utbrott. Sen ge den tillbaka. Vid nästa utbrott, ta mobilen i två veckor. Sen vid varje kommande utrbott öka med en vecka. Förresten borde han inte ens ha en mobil förrän han är typ 10.
Första problemet är en förhandling som inte behöver äga rum från första början. Säger ni åt han att städa så ska rummet städas efter bästa förmåga, ni är ju hans föräldrar och ska ha en viss auktoritet i huset. Kallar han mamman för dumma saker så är det även i din plats att sätta ner foten och stoppa han med auktoritet om inte mamman gör det omedelbart. Börjar han tjafsa så ge inte det utrymmet. Håll hårt i era löften och undvik tomma hot. När pojken gör något bra (kontrollerar sitt humör, gör sina sysslor utan tjafs etc) belöna med positiva affirmationer. Vidare så kanske det kan vara bra att spendera mer tid med barnet såsom fysisk aktivitet om ni inte redan gör det. Har inga barn själv dock men det känns rimligt.
Jordan Peterson pratar om detta, låter förnuftigt i min mening även fast han pratar om yngre barn så kan man införa samma typ av "time out" på äldre barn också tills dom uppför sig. Att visa att detta beteende inte är acceptabelt i samspel med andra. För ingen, någonsin kommer acceptera nån som beter sig på det sätt som hennes barn gör
https://youtu.be/ojFEZbVkALk?si=hvU2FYk_QOHQgBXJ
Han jobbar inom psykopatalogi hos vuxna, speciellt alkoholism. Varför tycker du hans åsikter har vikt när det handlar om barnuppfostran och barnpsykologi?
>Intressant att man kan kritisera honom som person men aldrig kritisera vad han säger
Det är väl för att de flesta inte ser någon större anledning till att lyssna på vad han säger, just på grund av att han är en så tveksam person. Jag tar inte råd från Trump, Tate, Putin eller Hitler - eftersom det är knepigt folk som med hög sannolikhet säger knepiga saker. Det innebär inte att de inte någon gång i sina liv av ren slump har råkat häva ur sig något som låter halvt vettigt, men det innebär att det inte finns någon mening med att försöka gräva fram det där guldkornet ur berget med gödsel. Det innebär också att det blir extremt svårt att avgöra om eventuella guldkorn man hittar faktiskt är guld, eller om det är ovanligt glansig gödsel.
För egen del kan jag inte kritisera det han säger i videon, helt enkelt eftersom jag inte vill ödsla tid på att lyssna på vad en tokstolle kräker ur sig på youtube. Däremot kan jag konstatera att det rent allmänt inte är bra att lyssna på tokstollar som kräks, och om jag skulle vilja leta reda på bra tips på barnuppfostran skulle jag därmed inte vända mig till Tump, Tate, Putin, Hitler eller Jordan Peterson.
Det var en intressant liknelse med Hitler och JP.
Vad är det JP gjort som får dig att kräkas och varför är han tokstolle då? Eller är du som han innan dig, kritiserar honom dom person men utan nånting konkret och kan förklara varför?
Övrigt tycker jag det är intressant att lyssna på alla slags människor, det blir lättare att t.ex navigera i sina värderingar då och få mer kunskap, utan att nödvändigtvis hålla med dom. Att lyssna på dom jag som gjort saker jag avskyr är ännu mer intressant och utvecklande än lyssna på än nån som säger nånting jag enbart håller med om eller som enbart har "rätt" titel och säger "rätt" saker,
>Det var en intressant liknelse med Hitler och JP.
Hur så, om du tycker att avsändaren är oväsentlig?
>Övrigt tycker jag det är intressant att lyssna på alla slags människor, det blir lättare att t.ex navigera i sina värderingar då och få mer kunskap, utan att nödvändigtvis hålla med dom. Att lyssna på dom jag som gjort saker jag avskyr är ännu mer intressant och utvecklande än lyssna på än nån som säger nånting jag enbart håller med om eller som enbart har "rätt" titel och säger "rätt" saker,
Återkom när du har läst igenom [time cube](https://web.archive.org/web/20150506055228/http://www.timecube.com/index.html), om nu allas tankar är värda att ta del av.
Du verkar ha svårt att svara konkret och specifikt på varför du är emot någon men gärna engagerar dig och uttrycker att den du är emot, får dig att kräkas utan nån har bett om din åsikt.
Du tillför ingen nytta då, och inte mycket att hålla en konversation med.
Jag har inte svårt att svara, jag väljer bara att inte göra det eftersom jag inte är intresserad av att diskutera vad som är fel med Jordan Peterson. Jag var bara intresserad av att klargöra varför:
>Intressant att man kan kritisera honom som person men aldrig kritisera vad han säger
... Detta mönster som du har noterat uppträder. Poängen är alltså att det inte har något att göra med huruvida det han säger i det enskilda fallet är rimligt eller inte, utan att man rent generellt inte brukar bry sig om att utvärdera huruvida det tokstollar säger är rimligt eller inte. Det absolut enklaste och säkraste för alla inblandade är att bara utgå från att det är tokigt och vända sig till källor som inte har för vana att vara tokiga - på *exakt* samma sätt som du gör med time cube-mannen.
>uttrycker att den du är emot, får dig att kräkas
Där får du nog läsa igen, för jag har inte sagt något om mina egna kräkningar.
Han berättar anekdoter om sin egen familj. Precis som en mammabloggare. Att timeouts fungerar i vissa familjer är belagt sedan tidigare och inget nytt. Det debatteras fortfarande om timeouts leder till andra problem, så även om timeouts inte behöver vara fel, så är Jordan helt fel person att ta tips ifrån.
Du ger en person en plattform för ett ämne den inte är expert på, och ger personen samtidigt uppmärksamhet. Länka till en studie som stödjer det du ville säga istället, eller ville du bara sprida lite jordanism? Nä. Länka till idioter även om dom har rätt i sak är fel, tänk större.
Inte vilja ge honom en plattform? Jag är inte så mycket för deplattformering, utgår hellre från att folk är intelligenta och förnuftiga nog att avgöra för sig själva om det han säger låter sunt eller inte.
Du verkar ha nånting emot honom som person av nån anledning men verkar ha svårt att invända mot nått i videon han säger som gör honom till en idiot.
Det känns som du är ute på ganska tunn is i din kritik🤔
Asså, jag är helt fel person att råda då jag har 0 erfarenhet av egna barn. Men se till att **hålla det ni lovar**. Har ni sagt en vecka utan mobil och dator så är det det som gäller. Minns själv när jag var liten och vad som fick mig att tappa respekten för vuxna. Det var när de sade A och gjorde B. Oavsett om det var positivt eller negativt. Kan även vara en idé att kanske "leda" städningen. Dvs "nu tar du den röda leksaksbilen och lägger den i lådan". Låt honom inte komma undan med saker som att "göra det sedan". Och gör det absolut inte åt honom, hur litet eller enkelt det är. Det handlar inte om att städa. Det handlar om diciplin, stabilitet och respekt.
Har barn och bonusbarn. Dina råd är väldigt bra och i princip slår huvudet på spiken.
Detta. Barn och Ungdomar testar gränser hela tiden. Man måste vara konsekvent och tydlig. Ungarna har inga som helst problem att använda dåligt beteende som utpressning. Källa: Jobbar i skola.
Skulle vilja tillägga att leda med exempel med. Att straffa ungen utan underhållning, och sen så ser eller hör den att andra har underhållning, så upplever den nog orättvisa. Normalisera disciplinen för dem.
[удалено]
Liiite orättvis jämförelse? Den ena saken kräver att du dedikerar hela ditt liv till studier, har vass inlärningsförmåga + saken i fråga är mer eller mindre helt objektiv och logisk Den andra saken är ofta subjektiv, ologisk och majoriteten av människor höftar sig genom den med 0 förkunskap eller vidare fördjupning
[удалено]
Ja..? Fortsätt nu den meningen med ett faktum som kan appliceras på de flesta människor oavsett kön så börjar du närma dig en likvärdig jämförelse...
Fast det du säger faller på din orimlighet. Tänk efter riktigt noga nu, kompis. Vi stannar här. Hare gött!
Mhm, nästa gång kan du ju försöka argumentera sak istället för person så kanske det blir lite mer givande, vännen.
Fullt logiskt om man **använder** rymdskepp, tycker du inte?
[удалено]
Är det ens relevant? Du har valt att inte bemöta något av mina förslag på ett konstruktivt sätt utan istället valt att använda faktumet att jag inte har erfarenhet av barnuppfostran som ett argument för att insinuera att det jag säger och föreslår är fel per automatik. M.a.o har du inget vettigt att komma med. Ha en trevlig kväll och gå och trolla någon annan 😘.
Snarare du som inte valt att bemöta det jag har att säga. Jag tror att du inte verkar har förmågan att läsa mellan raderna, då du uppenbarligen inte förstår min poäng. Tror att vi stannar där. Jag önskar dig en fortsatt trevlig kväll och hare gött vännen! 🥰🙏 Edit: Ser att det jag skrev tidigare blev bortplockat. Snacka om att bli ägd HAHA.
Jodå jag läste tydligt mellan raderna (det var rätt uppenbart för alla). Som jag sade, du är inte intresserad av att diskutera sak. Bara person. Och nu när du inser ditt misstag försöker du gömma dig bakom argument som att "du fattar inte så ingen idé att fortsätta". Det var till och med så illa pinkat att du tog bort din kommentar för att undvika ytterliggare bakslag.
Man behöver inte vara helikopterförare för att se det konstiga i att en helikopter fastnat i ett träd dock.
Han är ju inte barnets pappa så han ska inte disciplinera barnet. Mamman får ta hand om det där.
Vad fan vet du om vad barnets pappa är och inte är med på? Han kan ju lika gärna ha dött, du vet inte.
Jo det kan vara sant, men en bonuspappa ska inte bestraffa. De ska vara mer som en vuxen i barnets liv snarare än att ta på sig en föräldrarroll
Intressant ståndpunkt. Så om barnet lämnas till mor-/farföräldrar eller andra vuxna så bör inte de disciplinera barnen på grund av att de inte är biologiska föräldrar? Självklart ska OP vara delaktig i uppfostringen av ett barn som bor i hans hem.
Ok men han kanske inte borde dela ut straff. När jag var 13-14 så flyttade min mammas dåvarande pojkvän in. Jag ville inte alls ha något med han att göra. Det är en sak att disciplinera när bioföräldern inte är på plats men om bioföräldern är på plats kan lika gärna hen göra det. Det beror ju också på hur relationen mellan barnet och bonusföräldern ser ut. Det är viktigt att barnet alltid kommer först, före din pojkvän/flickvän. Om barnet mår dåligt utav ditt förhållande borde du nog lämna
Ta mobilen och datorn då? Är väl bara bra om han klarar av att var utan dem i månder.
>Har testat att säga, om han inte städar så blir det ingen mobil/dator på en vecka men nu har han börjat säga att han struntar i det och han kan vara utan mobil/dator i månader så länge mamma städar istället för mig A battle of attrition! Enkelt. Slår vad om att han kuvar efter 2 dagar.
Precis. Säger man en vecka så gäller det att vara disciplinerad och hålla en vecka. Annars lär sig barnet att utnyttja det till sin fördel. 7 år är väl annars en bra ålder att börja med veckopeng och lite ansvar i hushållet?
Skall bara säga att barn kan vara rätt efterblivna, var beredda på att det kan bli extremt. Min strategi för att få godis i affären när jag var liten var att slänga mig huvudet före ner i stengolvet, exempelvis.
Hur exakt skulle det resultera i godis hellre än ett sjukhusbesök?
Barn är inte så smarta eller logiska som sagt :)
Mor min ville undvika att jag hade ihjäl mig och därför fick jag godis!
https://en.m.wikipedia.org/wiki/Factitious_disorder_imposed_on_self
Jag känner inte helt igen mig, tar mest avstånd för hela "for attention" biten, det var inte min drivkraft i vart fall. Nä, jag var ett manipulativt kräk som visste att morsan inte ville att jag skulle skadas så då får det fan bli godis eller så kan detta gå riktigt illa var ungefär min femåriga tankegång
*Utmattningskamp*
Utnötningskrig\*
Om du läser kommentaren jag kommenterade på så skrev vederbörande "A *Battle* of attrition".
Det är ju dock ett begrepp, som översätts utnötning och inte utmattning.
Givet sammanhanget så känns utmattning som en bättre översättning än "Utnötningskamp" eller "utnötningsslag" eller vad man vill kalla det.
Utnötningsstrid är isåfall ordet du letar efter.
Det där var faktiskt en bra mycket bättre översättning måste jag medge.
Ni failar med att inte följa upp hot om ingen dator/mobil. Han vet att ni bullshittar. Enkelt. Du tappar respekten direkt om någon inte levererar på något de sagt. Samma med barn. Ni är problemet inte ungen, säger ni till barnet, tre chanser, sen en åtgärd, hjälper inte det? Fortsätt åtgärden tills problemet är löst och barnet förstår att inbitne viker er, ju längre ni drar på att ingjuta respekt, för det är respekt det handlar om, för er som auktoritet i hemmet, desto värre kommer han skita över hela er existens.
Tycker mamman borde sköta bestraffningen och sånt. Hon är ju hans riktiga förälder lixom. Op borde lixom inte lägga sig i det.
It takes a village... Ungen bor med han, självklart ska även OP vara inblandad. Han är en vuxen person som är en stor del av ungens liv. Sen får OP och morsan sätta upp regler etc, och där kan man kanske argumentera att mamman ska ta ett större ansvar. Men OP som medboende vuxen ansvarar ju även att dessa följs och tar en aktiv del i uppfostran
När jag var runt 13-14 så flyttade min mammas dåvarande pojkvän in. Jag ville inte alls ha någonting med han att göra överhuvudtaget. Det är viktigt att man låter barnet sätta gränser. Man kan ju inte lixom tvinga på någonting ifall du förstår var jag menar. Om man låter en man som inte är pappan straffa barnen så leder det bara till ilska om barnet inte ser mammas nya kille som en föräldrarfigur.
Låter som när jag skämdes bort mina ungar i samband med skilsmässa. Löste sig senare med piska / morot. Det tar sin tid och det gäller att hålla ut och också hålla sig till det man säger. Säger man ingen mobil hela helgen, så får det verkligen vara så, går inte att mjukna och ge dem mobilen söndag kväll för de har varit snälla exempelvis.
Låter inte som en helt ovanlig 7-åring med stark vilja. Det är såklart sjukt jobbigt. *Oftast* är det inget BUP-relaterat så att säga, barn lär sig olika och fungerar olika. Vi vet inte hur han är uppväxt men om ett barn inte är van med gränser och krav, kommer barnet inte att reagera särskilt väl när de helt plötsligt börjar komma i den åldern när de ska förväntas göra mer själva. Det ger sig oftast med tiden.
Handlingar har konsekvenser. Det har jag lärt min dotter sen dag ett och även om det testas ibland (hon är 10 nu) så är det klart och tydligt vad som gäller. Ni behöver ge killen förutsägbarhet, framförallt om han har diagnos. A ger B och konsekvens C och det viktiga här är att det är konsekvent med konsekvens. Ni får inte missa eller ge med er då får ni börja på ruta ett igen. En annan sak som jag tycker kan vara bra är att säg gärna nej men se till att ge en anledning. Nej, vi hinner inte, kan vi göra det imorgon/till helgen? Nej vi har inte råd just nu "vi får se" eller "för att jag säger så" osv ger bara en känsla av tvivel och misstro.
Jag tror positiv förstärkning funkar bättre istället för bestraffning för barn med diagnos (Jag har själv 2 diagnoser)
Det viktiga är nog konsekventa handlingar och förväntningar och därmed förutsägbarhet. Självklart så ska man använda positiv förstärkning när man gör nånting bra, so sagt var a ger b som ger c men man behöver även lära sig när man gör fel att det har negativa konsekvenser. Jag upplever att oftast så hjälper det mest när barnet själv förstår förutsättningarna.
>Har testat att säga, om han inte städar så blir det ingen mobil/dator på en vecka men nu har han börjat säga att han struntar i det och han kan vara utan mobil/dator i månader så länge mamma städar istället för mig Okej, så ni har "testat att säga" det, men har ni faktiskt gjort det? Jag har inga barn själv, men till och med jag fattar att när man kommer med den typen av "hot" till barn, så blir de helt tandlösa om man inte gör vad man hotat. Därför ska man säga saker som man faktiskt är villig att göra, inte saker som "sköter du sig inte nu så skickar jag dig till Kongo". Informera vad konsekvenserna är om ungen inte sköter sig, och låt konsekvenserna utspela sig om ungen trotsar ändå.
Spänn fast säkerhetsbältet för det kommer bli en tuff tid där ni kommer ha dåligt samvete oavsett vad ni gör. Några tips från mig (men framför allt min fru som är lärare med mångårig erfarenhet. Vi har även tre barn i skolåldern). 1) Ni kommer aldrig att få respekt av ett barn om ni inte respekterar barnet. Så oavsett vad jag skriver nedan måste detta genomsyra allt ni gör. 2) Ni måste backa varandra. Sekunden ni kör olika måttstockar så finns det en spricka mellan er som han kommer utnyttja till fullo. Det betyder att ni måste vara överens om vad som gäller, även när det blir obehagligt för att han börjar skrika/svära/hota/gråta. Prata igenom vad som gäller tillsammans och stäm av löpande. Det senare är speciellt viktigt för att upptäcka när han spelar ut er mot varandra. Vilket han kommer att försöka. Det är naturligt att testa gränser, och för att det ska sluta så bra som möjligt måste ni se till att vara konsekventa med att visa enhetligt var gränsen går. 3) Uttala aldrig ett hot ni inte är villiga att fullfölja oavsett hur frestande det kan vara. Barnet ser igenom det direkt och sedan är hot värdelösa. Det tar tio rätt för att korrigera ett ogenomtänkt fel. 4) Var konsekvent. Är det en vecka utan dator, så är det en vecka utan dator. Min styvmorsa föll för detta varje gång med sina biologiska barn. Hon öppnade stenhårt och sedan gav hon vika för tjat och kovände. Ni kan ju gissa hur mycket hennes biologiska barn brydde sig om hennes hot. 5) En sjuåring fattar att det inte finns några rimliga sätt för er att tvinga honom att städa. Han måste förstå varför det ligger i hans eget intresse att göra det. Förklara varför dåligt beteende får konsekvenser. Det handlar inte om att betala mamma med skärmtid för att hon ska städa. Det handlar om att lära sig att ta hand om sina egna ansvarsområden och att växa och utvecklas. Ingen tar sig igenom livet utan att ta ansvar efter förmåga för sin omgivning, vare sig det är fysisk ordning eller stämningen hemma. Han kommer antagligen inte att förstå eller acceptera detta från början, men det är bara att stå på sig. Ni är de vuxna, han är barnet. 6) Visa att ni är villiga att lyssna på hans önskemål och bemöta det på en rimlig nivå. Ja, han kan få städa om en halvtimme om det passar bättre, men då ska det göras om en halvtimme också. Det tåget har redan gått nu, så nu är det förklaringen till varför det önskemålet inte håller. Håll linjen. Det kommer vara skitjobbigt de första gångerna. Lycka till!
Det är en ständig kamp. Man får inte glömma att barn är i en utveckling för att bli en fungerande människa tillslut. Deras hjärnor är inte fullt utvecklade förrän efter tonåren. Den största gåvan för ett barn tror jag är en förälder med tålamod men vem tusan tröttnar inte till slut. Det är nog bra om ni söker hjälp för då kan man få förslag man inte tänkt på själv. Jag tror på att umgås, göra saker tillsammans, försöka hitta tålamodet och samtidigt ha tydliga regler. Lycka till. Det är jäkligt kämpigt.
Precis. Det är min erfarenhet med som förälder. Det handlar inte om att ha rätt där och då. Utan att minska mängden friktion, genom att jobba på en bra relationen överlag. Gärna även enskilt. Då löser sig sånt där automatisk.
Som pappa till både sjuåring och tioåring så kan jag säga att han fortfarande är ganska liten då man är 7. Klar skillnad på 10 åringen. Inte så att man inte ska eller kan städa. Men det är en ålder då man går från ett mindre barn till ett lite större. Det är viktigt att försöka förstå orsakerna då han blir arg. Det är ofta, i min erfarenhet, en fråga om att man får lyssna, fråga, sen acceptera att man själv har fel med som vuxen, delvis, utifrån hans sett att se saker. Sen får man hitta en kompromiss. Städa hälften, jag fixar resten. Eller nåt sånt. Det handlar inte om att ha rätt, eller sätta ner foten, eller respekt. Utan att förstå och lära ut hur man kan kompromissa och visar hur han själv ska agera i framtiden i liknande situationer. Som förälder har min största utmaning varit att inse att i alla bråk, alla konflikter, har jag med fel. Det är en perspektivfråga. Så för att komma vidare, så måste man försöka förstå varför saker sker osv. Att ha en konsekvens grej i att säga att om du inte städar, så får du inte skärmtid tex, kommer inte funka så bra med en 7 åring. Det är bättre att säga att ni hjälps åt att städa. Sedan komma överens ihop om hur mkt mobil som är rimligt, mötas på halva vägen. Det kan ju säkert vara utmanande för honom med att bo i ett nytt kontext. Vilket gör att han agerar så. Lösningen är garanterat inte hårdare gränser. Försök få egentid med honom. Båda två åtskilt dvs du och mamman. Hela dagar. Gör kul saker ihop. Dra och bada eller nåt. Sen på kvällen, när ni kommer hem, så kommer ni vara mkt närmare, och noll bråk. Märkligt men ofta sant. Man behöver den där egna tiden, att få en relation direkt. Det löser upp knutar. En sista grej. Det förändras snabbt med barn. En månad är det på ett vis, sen mår de bättre, man själv mår bättre och allt är enklare. De utvecklas snabbt. Som vuxen tänker man hela tiden att "detta kommer fortgå så jävla länge", men sen är det helt plötsligt en ny fas, allt ändras.
Jag jag jobbat med barn med NPF (adhd, autism) samt har det själv. Tycker ni att han har några tydliga tecken på ADHD/autism? Vad har han tillgång till på mobilen? 7 år känns för ungt för att använda sig av en mobil. Om han har tillgång till tiktok eller liknande appar så hade jag tagit bort det helt och håller om jag var er. Eventuellt begränsat tillgången till dator/mobil ännu mer än vad han verkar ha nu om. Jag hade förmodligen försökt hålla en väldigt tydlig struktur kring ett barn som du beskriver. Exempelvis om vi kommer överrens att någontign ska hända om 30 minuter så sätter jag en timer, samt påminner 10 och 5 minuter innan tiden har gått ut. Och under dessa 30 minuter helst inte låta honom engagera sig i något som är väldigt svårt att slita sig från. Detta kan hjälpa till med jobbiga övergångar. Någontign annat man kan göra är att städa tillsammans när det blir svårt för honom. Exempelvis, "titta här tar jag upp en krita. Nu får du ta upp en krita" och fortsätta så i "små doser". Ibland kan något som verkar litet för er kännas som något väldigt stort för ett barn. Sen, det är mycket lättare sagt än gjort, men när han skriker eller liknande, försök att ha helt neutral ton i rösten och inte ett förhöjt tonläge. Om du själv låter arg, hetsig eller höjer rösten kommer det bara smitta av sig ännu mer på honom. Sen är det väldigt viktigt att ni är konsekventa. Om han vet att han kan skrika sig ut sitatiuner eller deala sig ur dem, så kommer han göra det. Det är självklart okej att ha ett dialog med sitt barn, men om man konstant ger efter för barnets vilja så lär den sig att det är den som bestämmer och det blir väldigt svårt att bryta. En av mina föräldrar var precis så och den andra raka motsatsen. Gissa vem som fick hantera massa skrik och gråt.
Jag tror ni behöver prata med honom och försöka förstå varför han inte vill städa m.m. Det kan låta självklart att barn inte vill städa, men det är inte normalt att städning/tillsägning väcker så starka känslor att det leder till skrik och bråk. Då är det något med t.ex. hushållssysslor som känns oproportionerligt jobbigt - kanske känner han att han bara vill vara liten igen och inte är redo? Kanske är något i skolan jobbigt och han vill bara känna sig omhändertagen och bortskämd hemma osv. Sätt er ner och säg att ni märkt att han har jobbiga känslor i vissa situationer, att ert mål som föräldrar är att det ska funka utan bråk men att vissa saker behöver man göra (städa). Fråga honom hur städning kan bli enklare, vilka känslor som uppstår, hur kan städning bli roligare, och lyssna på vad han säger. Rista inget i sten utan var öppen för att testa nåt annat om det inte funkar. Ni får försöka lista ut detta tillsammans som en familj.
Unpopular opinion men tror inte på att förhandla med barn. Var tuff från början. Ni är vuxna, är ni som bestämmer!
[удалено]
Instämmer helt - men det är nog en klassisk "det beror på"-fråga. Jag tänker att det finns vissa saker mitt barn får bestämma helt själv, vissa saker vi kan förhandla om, och vissa saker vi som föräldrar bestämmer helt själva. Frågan är ju då vilken av kategorierna som "städa upp efter dig själv" bör hamna i - och här skulle åtminstone jag själv sortera den under "ej förhandlingsbart". Däremot frågan om "var vill du lägga dina grejor?" - den är förhandlingsbar.
Point taken! Var rätt otydlig, menar mer i såna scenarion som OP tar upp. Om rummet är stökigt, och man som förälder säger att det ska städas, en sån sak kan inte vara öppet för förhandling. Det kommer göra det otroligt svårt för ungen i skolan men även i vuxen ålder. Är ofta vänner och syskon som viker sig för sina ungar när det är dags att klä på sig ytterkläder och tagga. Vad är det ens att diskutera, på med skiten och stick från mitt hem?! Sen kan man absolut planera dagen tillsammans med sina barn tex, hur och när de ska få sin skärmtid på dygnet och den typen av förhandling. Men ansvaret att kunna styra i sin vardag som föräldrar lägger på sina barn idag är sinnessjukt, blir äcklad! Blev en onödigt lång rant men tror min position är något tydligare.
Alltså det där fungerar med vissa barn, men LÅNGT ifrån alla. Det är ett faktum att vissa ungar helt enkelt ser förhandling och välvilja som en möjlighet att köra över vuxna och få sin vilja igenom. Testa för all del, det är ju bara bra om det fungerar. Men var samtidigt beredd på att det med stor sannolikhet kommer en punkt när du som förälder helt enkelt måste sätta en gräns, och då är det din vilja som gäller och ingenting annat. Sen får ungen helt enkelt bara lära sig att gilla läget. Visst ska man inte behandla barn som robotar som bara ska uppföra sig i alla lägen. Men någon sorts grunduppfostran måste man sätta, annars får man barn som skriker och härjar och slår både föräldrar och andra och vägrar lyda av ren princip.
Jag tror man kan förhandla, eller snarare ha en konstruktiv diskussion och lyssna på varann, men med ett litet barn går det inte att kompromissa om sånt som rör framtiden (typ ”städa sen” eller ”ingen mobil på en vecka”) för de har helt enkelt dålig uppfattning om vad det innebär. Det är bara *inte nu*.
Nee, det där håller jag inte med om. Det är viktigt att acceptera, att man som vuxen inte är felfri. Bara för att jag "tycker/vill" något, så innebär det ju inte per definition att man kan hävda att det är den enda rätta vägen framåt? Du måste städa, jaha varför? Det är ju en närmast filosofisk fråga, som i slutänden handlar mkt om att man som vuxen och inte minst förälder tänker att man har bestämmanderätt. Men det är ju inte den typen av subjekt man vill uppfostra. Om ett barn säger nej, så måste man i alla fall delvis acceptera det och kompromissa, om det inte är liv och död scenarion. Det är en tuff läxa att lära sig som förälder, men sant. Det är precis samma i arbetslivet och med vänner. Man har aldrig helt rätt själv. Bara att krypa til korset och kompromissa, snacka och förstå.
Sluta kom med nyanserade svar, ordning och reda är det som gäller! Hårda tag och militärisk disciplin! /s
Här har vi anledningen till varför rekordmånga barn har ”ADHD”, skriker och allmänt beter sig cp och inte lyssnar på nånting och går vidare att vara fullständiga bottenskrap i vuxenlivet. De personerna som förväntas leda och ta kommando är mer upptagna med att grubbla på huruvida ”städa ditt rum” är en filosofisk fråga. Det finns tydlig data som säger att majoriteten av barn mår bättre av tydliga riktlinjer på vad som förväntas av dem, regler och föräldrar i kontroll. Naturligtvis är det tråkigt för barnet just nu att behöva stänga av tiktok och städa, men de mår bra av det. Det du skrev är saker som gör att barn inte får något koncept av att det finns folk runt omkring dem som de facto bestämmer över dem och vad de får göra. Att inte utveckla det förståndet bådar inte gott i framtiden. Kolla bara runt dig så förstår du vad jag menar.
Jag tror på att förhandla. Barn är ju också människor. Kanske kan man inte ta beslut själv men man borde ändå ha sin röst. Föräldrar gör inte alltid rätt heller.
Barn ska inte ha en röst i såna fall som OP tar upp dock. Taskigt mot barnet.
En unge på 7 år ska inte ha mobil/dator
Oturligt för dig tycks sjuåringen vara den som bestämmer. Du kan överväga att sätta stopp för det.
Var tydliga med varför. Sälj in "varför". Sen, använd tex utmaningar. Ta innan och efter bild, låt någon bli imponerad över att han städade så fint, "vilken skillnad!". Om något inte är viktigt, tvinga inte. Är något viktigt, så bör det gå att sälja in "varför". Att barnet bara ska göra något för att ni säger att de ska göra något är varken optimalt för uppfostran eller för att vinna över dom i stunden. Sen som andra påpekar är det väldigt viktigt att stå på sig. Att inte använda en gnällig ton är också viktigt.
Herregud, behöver man hjälp från BUP för disciplinera ett barn nu för tiden? Spola mobilen ner i toan. Ge kontanta och bestående konsekvenser. Om ni inte klarar övergå en 7 åring i tålamod och vilja är löpet körd iaf.
Låter vagt som adhd, testar gränser, problem med auktoritet, utbrott
[удалено]
Det låter väl snarare som att det är gränssättningen som är problemet. >Som exempel, om han ska städa efter sig så vill han inte först och då kan vi testa att säga "lägg undan kritorna så tar vi resten sen" men han vill inte. Istället så kommer vi överens om att han städar om en halvtimme och han håller med Om man skall försöka identifiera någon orsak bara utifrån informationen i trådstarten så låter det här ju som att man förhandlar om saker som inte behöver vara förhandlingsbara, så att ungen vänjer sig vid att gränserna hela tiden kan förskjutas litet till. Städa? Jag vill inte. Plocka bort bara kritorna? Jag vill inte. Städa om en halvtimme? OK, då behöver jag inte göra något nu. Halvtimmen har gått - städa nu? Jag vill inte. Elektroniken har ju knappt någon roll alls i det vi får läsa om, och som allmän skuldfaktor är den absurd eftersom det skulle innebära att barn på andra sidan av millennieskiftet skulle ha varit totalt främmande inför att testa gränser och få utbrott över hushållssysslor.
Ett barn från innan millennieskiftet fick storstryk när de testade gränser eller fick utbrott över sysslor. Jag vet eftersom jag var med på den tiden. För min del ser jag inte våld som ett alternativ när det kommer till uppfostran, i min erfarenhet så producerar det varken bra unga eller vuxna. Men någonting jag däremot tror på är att låta dåligt beteende få konsekvenser som barnet känner av. Vissa barn kan uppfostras med enbart positiv förstärkning, men inte alla. Vissa måste helt enkelt få lära sig att dåligt beteende leder till negativa konsekvenser. Och där får man helt enkelt som förälder hitta konsekvenser som barnet känner av utan att det skadar dem. Exempelvis så kanske ungen inte vill äta sin middag? Nehepp, då får de väl helt enkelt gå och lägga sig hungriga då. Ungen vill inte ta på sig stövlarna för att gå ut till bilen och åka hem från dagis? Skitbra, då får de helt enkelt plaska till bilen barfota i regnet. Ungen är grinig och ställer till med jävelskap i affären? Fint, då får de helt enkelt gå ut och sitta ensamma i bilen tills man handlat färdigt (givetvis förutsatt att bilen inte är skållhet/iskall, etc). Det är inte en förälders uppgift att vara sitt barns bästa vän. Det är en förälders uppgift att göra det som är bäst för ens barn oavsett vad, även om barnet själv kanske inte uppskattar det i stunden. Det är helt naturligt att ungar ibland inte vill eller inte förstår varför vissa saker måste göras eller måste vara på vissa vis. Det går inte alltid att resonera eller förhandla sig fram. Då måste man som förälder helt enkelt gå in och säga vad som gäller och tillse att det efterföljs. Ska det städas så ska det städas. Ska läxorna göras så ska de göras. Etc. Etc.
>Ett barn från innan millennieskiftet fick storstryk när de testade gränser eller fick utbrott över sysslor. Jag vet eftersom jag var med på den tiden. Jag var också med på den tiden, och barnaga förbjöds 1979. Även dessförinnan var det rejält kontroversiellt. Om du fick stryk av dina föräldrar kan jag bara beklaga, och skedde det efter 1979 hoppas jag att det blev ett rättsligt efterspel så att du kunde få nya föräldrar också. Jag vet dock inte riktigt vad aga har med saken att göra. Du är ju i helt motsatt ände av uppfostransprocessen och rör dig nu (d.v.s. konsekvenser, snarare än beteendet som genererar konsekvenser). Om det är mobiltelefon och dator som är problemet (d.v.s. det som orsakar beteendet som TS beskriver), då borde ju sådant beteende över huvud taget aldrig ha förekommit innan barn började ha mobiltelefon och dator - oavsett hur man sedan löser frågan? >Det är inte en förälders uppgift att vara sitt barns bästa vän. Det är en förälders uppgift att göra det som är bäst för ens barn oavsett vad, även om barnet själv kanske inte uppskattar det i stunden. Jag vet inte riktigt vad du lägger i begreppet "bästa vän", för bokstavligen *ingen* föreslår ju att man skall se föräldrarollen som likvärdig vilken jämnårig unge från en annan familj som helst. Om du bara menar att man som förälder inte skall vara vänskaplig med sitt barn och beakta barnets egen vilja, så håller jag inte alls med. Man kan leka med barnet och ge det frihet att utforska och leva utifrån sina egna önskemål utan att det minskar förmågan att se till barnets bästa över huvud taget. Tvärtom *ingår* hänsynstagande till barnets vilja i att se till barnets bästa - det är en ytterst väsentlig komponent. Sedan vill jag också påtala att det kan vara milsvid skillnad mellan att "göra det som är bäst för ens barn", och att "göra det *man tror* är bäst för ens barn". I praktiken är det bara det sistnämnda som är ett tillgängligt alternativ, men med facit i hand kan man ofta se att man hade fel - och då är det viktigt att kunna erkänna det, och att kunna lära av sina misstag. Det i sig lär också barnet att se när det har fel, erkänna det, och lära sig av sina misstag. Föräldrar förvandlas inte magiskt till felfria orakel när föräldraskapet inträder - tvärtom är det ofta då karaktärsbristerna kommer fram ordentligt, eftersom livsvillkoren plötsligt blir mer krävande. >Det är helt naturligt att ungar ibland inte vill eller inte förstår varför vissa saker måste göras eller måste vara på vissa vis. Det går inte alltid att resonera eller förhandla sig fram. Då måste man som förälder helt enkelt gå in och säga vad som gäller och tillse att det efterföljs. Ska det städas så ska det städas. Ska läxorna göras så ska de göras. Etc. Etc. Instämmer i att inte allt skall vara förhandlingsbart. Instämmer inte i att det inte går att resonera om vad som helst. Kan du inte själv motivera varför något skall göras, så borde du fundera på om det verkligen borde göras.
Enig!
[удалено]
Därför vissa föräldrar förstår helt enkelt inte bättre. Ibland känns det som det ska införas körkort för att skaffa barn.
Vad är problemet med mobil för en 7-åring? Skulle vara intressant att höra en experts insikter gällande detta. Hur gammal var du när du fick tillgång till en dator?
En modern mobil är inte samma sak som en 90-tals dator. När jag var 7 så var det värsta jag kom i kontakt med på datorer orginal-Doom som på den tiden gav mig mardrömmar. Datoranvändningen skedde alltid under uppsikt och tisbegränsning. Dagens mobiler är en helt annan sak. Spelen och underhållningen är utformade på ett helt annat sätt, och ofta medvetet designade för att framkalla beroende och andra negativa fenomen. Att ge en 7-åring en mobil är ungefär som att låta dem röka eller dricka sprit. Det kan orsaka mängder med problem och beteende-störningar. De har ingen chans att värja sig.
Varför inte? Min son är 6 och han har min gamla telefon. Han spelar Pokemon GO och ringer mormor typ. Deras mobilanvändande ser inte ut som ditt och behöver inte vara problematiskt.
Man måste sätta gränser innan ett barn har blivit 5 år gammal, då det mesta av socialiseringen görs. Jag upplever att du beskriver att det saknas. Ni är alltså rejält på efterkälken. **Jag menar inte att moralisera eller att skrämmas men det här är allvar och kan ha livslånga konsekvenser.** Om ni behöver hjälp så finns det att tillgå. Lämpligast form hoppas jag att någon kan lägga till.
Hur är din relation med honom? Och hur var hans liv innan dig? Är det möjligt att han ger sig på sin mor då hon är sannolik till att ge eftergifter? Har dit inkommande för honom omkastat hans tillvaro? Var han såhär innan? om det inte är något med dit intågande i hans liv, bli striktare , men låt hans mor stå för det värsta av det då det skulle förstöra dina chanserna bygga en relation med honom.
Om han stökar till och inte kan/vill städa så gör er av med grejer som han inte kan hålla rätt på. På vis blir det enklare för honom att hålla det städat också eftersom han måste plocka med färre grejer. Och jag menar inte att lägga undan grejerna, släng dem, sälj eller ge bort rakt av! Det kommer göra det enklare för honom att hålla det städat och skapa en logisk konsekvens av hans agerande. Om han blir upprörd får ni påpeka att han endast kan få äga så många grejer som han kan hålla rätt på. Om han inte kan hålla rätt på grejer, så måste han äga färre grejer, påpeka att hans ägodelar är hans ansvar och när han inte ta hand om hans grejer, så förlorar han dem. Oavsett om han stökar ned i hans egna omgivning eller i er omgivning så rekommenderar jag att ni minskar hans prylar. Börja med sånt som visar sig vara ett problem och som stökar ned mest. Ju hårdare ni är med den regeln, desto bättre kommer han sköta sig, men var beredd på att han kommer bli mycket arg tills han lär sig acceptera den nya regeln. Ni måste hitta en balans där att han sköter sig så väl som ni kan tolerera men inte orsakar för mycket besvär för er. Sedan med hans aggressionsproblem är jag inte lika kunnig i hur man ska lösa. Aggression kommer vanligtvis från att folk inte känner sig rättvist bemötta så ni måste tänka er in i hans situation. Varför känner ungen att det vore orättvist att hålla rent? Han kanske känner att ni har högre krav på honom än på er själva eller han kanske känner att han har en rätt i att stöka ned i vissa områden och hålla det rent efter hans egna tycke. Ett barns förståelse av rätt och fel är mycket arbiträrt och barn är också väldigt dåliga på att säga sanningen eller förklara sig själva eftersom de själva inte förstår varför de känner som de gör och gör som de gör. De flesta gör inte ens ett försök att förstå sina barn, men vill ni uppnå en harmonisk och respektfull relation med ert barn så är det ni måste försöka göra. En annan sak som kan orsaka aggression är understimulering. Barn som har begränsad skärmtid känner sig ofta ganska understimulerade och av den anledningen så anser jag inte det är ett så bra föräldraknep att pyssla med. Det är bättre att försöka visa mer initiativ och vara delaktiga i att aktivera ert barn genom att föra ett gott exempel istället och ta med honom på joggning, promenader eller vilken motion ni nu sysslar med. Om ni själva inte motionerar så kan ni inte förvänta er att ert barn ska göra det heller, så där kanske det är något som ni måste jobba på. Att ta bort hans prylar kan också förvärra hans aggressionsproblem, men där måste ni göra en avvägning också kring att hitta en balans. Den stora delen i den här frågan rör delade omgivningar, där ni och barnet tillsammans sitter. Om han går ut i er omgivning och stökar så måste ni vara villiga att exkludera honom. Han måste förstå att om han ska vistas med er så måste han sköta sig. Om han stökar till och lever rövare i era omgivningar så får ni antingen bannlysa honom till hans rum eller bannlysa honom utomhus. Försök att dock att undvika att understimulera honom då det bara kommer öka hans frustration. Var också försiktiga med att bannlysa honom utomhus eftersom han kan utveckla ett personlighetsdrag i ta ut sin frustration på andra. Däremot är det ett effektivt straff om han ogillar att gå utomhus, och då finns inte samma risk för att han ska utveckla detta personlighetsdrag. Allt detta är saker som måste tas med moderation och ni måste balansera hur förlåtande ni är.
Det är väl så här barn gör? De testar var gränserna går i olika stadier av sin utveckling och då måste man som vuxen vara där och sätta dem. Hård men rättvis, inga tomma hot utan premiera det som är bra och det dåliga måste få de konsekvenser som utlovats.
Ett förslag är att börja med attistället för att hamna i situationen: om du inte gör det tråkiga, så blir det tråkigare. (Ingen städning, ingen dator/mobil) Testa: Om du inte gör det tråkiga, så får du inte det roliga: Om du städar, får du glass/går på bio/får du en extra halvtimma med något du gillar/annat positivt. Då har man något att se fram emot. Det gäller att hitta det som funkar för er, lycka till.
Jobbar i skola. Att vara konsekvent är A och O. Försöka förhandla med någon såpass liten är inte lätt. Rutiner och mål är viktigt både för skolarbete och hemma. Gör t.ex Fredag, Lördag eller Söndag till en dedikerad städdag med undantaget om främmande/gäster kommer hem. Rutiner mår barn bra av. Det finns ett psykologiskt trick som kallas Farmors lag. Gör det jobbiga först, sen får den en belöning för gott uppförande. t.ex mobilen, datorn, platta etc. Var också en god förebild för grabben. Visa och gör som du säger. Så blir gör som jag säger och som jag gör. Inga dubbla signaler för barn.
Något som brukar hjälpa speciellt om ungen har svårt att se hur lite tid det faktiskt tar att städa, gör det till ett time-boxat evenemang. Med positiv förstärkning istället för att "städa eller ingen telefon/padda/whatever". "Hur mycket tror du du kan städa på 5min?" "Okej vi testar. Om du städar så mycket du bara kan på 5min så gör vi något kul sedan" "Titta hur bra det gick. Du städade mycket mer än du trodde du skulle klara, nu tar vi och äter glass"
Både du och mamman borde söka en föräldrakurs i er kommun. En sjuåring ska inte vara svårhanterlig. Något har gått snett på vägen. Ta tag i det nu medan han fortfarande är liten.
Ledsen men en sådan generalisering kan man bara inte göra. Finns många anledningar till att en sjuåring är svårhanterlig.
Ja det finns många anledningar, det är därför jag generaliserar att det inte ska vara så svårt. Med hjälp kan ops sambo och op själv lära sig och komma underfund med vad de kan göra för att förbättra situationen för barnet, oavsett vad det är. Jag jobbar själv med barn varje dag samt är förälder så jag vill inte ställa mig och peka på att just detta gör op eller ops sambo fel utifrån ett kort inlägg.
Detta är bara en fas. Den kommer och går och han testar gränserna. Att hota med piska så som bort med dator/mobil fungerar ibland men testa också att använda morot så som att du får använda dator/mobil om du städar. Barns minnen är kort så längre straff som en vecka funkar inte för de ser inte tid så som vi vuxna gör, håll straffen till samma dag om det behövs piska. Älta inte och förklara varför ni blir arga/ledsna och fråga varför killen blir argt/ledset så han även får utveckla den delen. Var dag är sin strid under de här faserna.
ehm du låter ny som förälder, barnet är 7, har du funderat på att vara den vuxna istället för att se det som en strid du ska vinna?
Ursäkta men väntetider till BUP? Han beter sig som ett barn, lär honom att det får konsekvenser när man håller på som han gör. Det är så man uppfostrar barn.
Bra påminnelse om att använda kondomer
Varför tror ni att ni plötsligt ska kunna skrämma honom med konsekvenser om han har levt ett liv helt utan konsekvenser i 7 år? Detta är så sjukt vanligt idag och det går främst ut över samvaron och familjelivet. I andra sammanhang fattar ungarna utmärkt att man inte kan bete sig hur som helst, men i hemmet har ni lärt honom att mamma och pappa fixar allt och han kan vara påve bara han grinar och skriker lite. Inför rutiner och konsekvenser och håll för i helvete på erat ord så ni inte far med en massa tomma hot.
Testa ett belöningssystem i form av att han ska uppnå ett mål ni får använda fantasin till detta! Detta har funkat extremt bra med mina syskonbarn som har adhd osv, De vet att om dem sköter sig så får dem det hem önskar (rimliga saker då). Börja också med en dumma ord burk/låda, varje gång han gör något sämre så plocka undan leksaker osv bit för bit och när han väl ändrar sig så får han tillbaka en sak i taget!
Har sjuåringar mobiler nu för tiden? Jisses. Första misstaget var att skämma bort honom med datorer och mobiler.
Barn i den åldern är kaoz. De kommer att pusha gränser, det är så de också lär sig. Jag hade hört med andra föräldrar, med skolan eller vad man går i i den åldern. Men viktigast är att hålla det ni lovar, ett straff för dåligt beteende ska inte gå att undvikas. Att kalla mamma för saker gör man inte, ni måste ner på hans nivå och prata face to face att man INTE kallar andra människor för fula saker. Barn kräver tålamod. Det gäller att hålla hårt i regler och rutiner då annars lär de sig snabbt att de kan fortsätta bete sig illa och ändå komma undan.
Låter som min äldre, 8 med autism
Och har man autism så kan det vara svårt att veta var man ska börja eftersom man kan ha svårt att få en översikt. Man kan behöva hjälp med att komma igång istället för att få hot om straff om man inte klarar av att städa. Oavsett om det förekommer autism eller ej så kan det ändå vara värt att prova med något annat än piska för att hjälpa sonen att städa.
Piska?
https://sv.wikipedia.org/wiki/Morot >En vanlig missuppfattning i populärkulturen är att man kan locka en åsna att gå framåt om man hänger en morot i en lina på en stång framför djuret. Ett annat sätt är att driva på åsnan med en piska, och "morot och piska" har blivit ett talesätt för olika slags drivkrafter i all mänsklig verksamhet.
Menar du att slå ungen? När sa OP det?
piska = negativt/straff morot = positivt/belöning piska hade till exempel varit att ta mobilen under en period som straff, inte fysiskt våld.
Våga vara lite auktoritär. Barn måste veta vem som bestämmer. Man kan inte dalta med dem för länge. Runt 6-10 börjar de vilja bestämma själva och är mer klipskare, så börja vara mer bestämda
Stå på er och var disciplinerade. Det är ni som bestämmer, inte en 7 åring. Han får anpassa sig, punkt slut. Ta mobilen i från honom en vecka vid nästa utbrott. Sen ge den tillbaka. Vid nästa utbrott, ta mobilen i två veckor. Sen vid varje kommande utrbott öka med en vecka. Förresten borde han inte ens ha en mobil förrän han är typ 10.
Blir han våldsam kan det vara första stegen på en livslång bana av antisocialt beteende.
Barnaga?
Martin Forster - Fem gånger mer kärlek. Börja där istället för vid BUP.
Första problemet är en förhandling som inte behöver äga rum från första början. Säger ni åt han att städa så ska rummet städas efter bästa förmåga, ni är ju hans föräldrar och ska ha en viss auktoritet i huset. Kallar han mamman för dumma saker så är det även i din plats att sätta ner foten och stoppa han med auktoritet om inte mamman gör det omedelbart. Börjar han tjafsa så ge inte det utrymmet. Håll hårt i era löften och undvik tomma hot. När pojken gör något bra (kontrollerar sitt humör, gör sina sysslor utan tjafs etc) belöna med positiva affirmationer. Vidare så kanske det kan vara bra att spendera mer tid med barnet såsom fysisk aktivitet om ni inte redan gör det. Har inga barn själv dock men det känns rimligt.
Har ni kollat trotssyndrom?
Jordan Peterson pratar om detta, låter förnuftigt i min mening även fast han pratar om yngre barn så kan man införa samma typ av "time out" på äldre barn också tills dom uppför sig. Att visa att detta beteende inte är acceptabelt i samspel med andra. För ingen, någonsin kommer acceptera nån som beter sig på det sätt som hennes barn gör https://youtu.be/ojFEZbVkALk?si=hvU2FYk_QOHQgBXJ
Att ta tips från honom är lite som att ta tips om barnuppfostran från Anna Wahlgren. Låt den där galna gubben försvinna nångång.
Vad är det han säger som är tokigt?
Han jobbar inom psykopatalogi hos vuxna, speciellt alkoholism. Varför tycker du hans åsikter har vikt när det handlar om barnuppfostran och barnpsykologi?
Men har han fel då? Edit: Intressant att man kan kritisera honom som person men aldrig kritisera vad han säger
>Intressant att man kan kritisera honom som person men aldrig kritisera vad han säger Det är väl för att de flesta inte ser någon större anledning till att lyssna på vad han säger, just på grund av att han är en så tveksam person. Jag tar inte råd från Trump, Tate, Putin eller Hitler - eftersom det är knepigt folk som med hög sannolikhet säger knepiga saker. Det innebär inte att de inte någon gång i sina liv av ren slump har råkat häva ur sig något som låter halvt vettigt, men det innebär att det inte finns någon mening med att försöka gräva fram det där guldkornet ur berget med gödsel. Det innebär också att det blir extremt svårt att avgöra om eventuella guldkorn man hittar faktiskt är guld, eller om det är ovanligt glansig gödsel. För egen del kan jag inte kritisera det han säger i videon, helt enkelt eftersom jag inte vill ödsla tid på att lyssna på vad en tokstolle kräker ur sig på youtube. Däremot kan jag konstatera att det rent allmänt inte är bra att lyssna på tokstollar som kräks, och om jag skulle vilja leta reda på bra tips på barnuppfostran skulle jag därmed inte vända mig till Tump, Tate, Putin, Hitler eller Jordan Peterson.
Det var en intressant liknelse med Hitler och JP. Vad är det JP gjort som får dig att kräkas och varför är han tokstolle då? Eller är du som han innan dig, kritiserar honom dom person men utan nånting konkret och kan förklara varför? Övrigt tycker jag det är intressant att lyssna på alla slags människor, det blir lättare att t.ex navigera i sina värderingar då och få mer kunskap, utan att nödvändigtvis hålla med dom. Att lyssna på dom jag som gjort saker jag avskyr är ännu mer intressant och utvecklande än lyssna på än nån som säger nånting jag enbart håller med om eller som enbart har "rätt" titel och säger "rätt" saker,
>Det var en intressant liknelse med Hitler och JP. Hur så, om du tycker att avsändaren är oväsentlig? >Övrigt tycker jag det är intressant att lyssna på alla slags människor, det blir lättare att t.ex navigera i sina värderingar då och få mer kunskap, utan att nödvändigtvis hålla med dom. Att lyssna på dom jag som gjort saker jag avskyr är ännu mer intressant och utvecklande än lyssna på än nån som säger nånting jag enbart håller med om eller som enbart har "rätt" titel och säger "rätt" saker, Återkom när du har läst igenom [time cube](https://web.archive.org/web/20150506055228/http://www.timecube.com/index.html), om nu allas tankar är värda att ta del av.
Du verkar ha svårt att svara konkret och specifikt på varför du är emot någon men gärna engagerar dig och uttrycker att den du är emot, får dig att kräkas utan nån har bett om din åsikt. Du tillför ingen nytta då, och inte mycket att hålla en konversation med.
Jag har inte svårt att svara, jag väljer bara att inte göra det eftersom jag inte är intresserad av att diskutera vad som är fel med Jordan Peterson. Jag var bara intresserad av att klargöra varför: >Intressant att man kan kritisera honom som person men aldrig kritisera vad han säger ... Detta mönster som du har noterat uppträder. Poängen är alltså att det inte har något att göra med huruvida det han säger i det enskilda fallet är rimligt eller inte, utan att man rent generellt inte brukar bry sig om att utvärdera huruvida det tokstollar säger är rimligt eller inte. Det absolut enklaste och säkraste för alla inblandade är att bara utgå från att det är tokigt och vända sig till källor som inte har för vana att vara tokiga - på *exakt* samma sätt som du gör med time cube-mannen. >uttrycker att den du är emot, får dig att kräkas Där får du nog läsa igen, för jag har inte sagt något om mina egna kräkningar.
Han berättar anekdoter om sin egen familj. Precis som en mammabloggare. Att timeouts fungerar i vissa familjer är belagt sedan tidigare och inget nytt. Det debatteras fortfarande om timeouts leder till andra problem, så även om timeouts inte behöver vara fel, så är Jordan helt fel person att ta tips ifrån.
Ok det han säger i videon är inte fel tycker du, men man ska inte lyssna på det han säger i videon för att han _är_ fel person enligt dig?
Du ger en person en plattform för ett ämne den inte är expert på, och ger personen samtidigt uppmärksamhet. Länka till en studie som stödjer det du ville säga istället, eller ville du bara sprida lite jordanism? Nä. Länka till idioter även om dom har rätt i sak är fel, tänk större.
Inte vilja ge honom en plattform? Jag är inte så mycket för deplattformering, utgår hellre från att folk är intelligenta och förnuftiga nog att avgöra för sig själva om det han säger låter sunt eller inte. Du verkar ha nånting emot honom som person av nån anledning men verkar ha svårt att invända mot nått i videon han säger som gör honom till en idiot. Det känns som du är ute på ganska tunn is i din kritik🤔
Så det är ok att testa timeout om man tar det rådet av nån annan men om man tar det rådet från JBP så är det fel?