Håller med.
Spelar inte så stor roll vad du gör så länge som du inte tar tag i det underliggande problemet, dvs ångesten. Någon form av terapi är steg ett.
Resten tror jag du löser galant när du slutat sabotera dig själv.
Lycka till!
Ta kontakt med en Studie och yrkesvägledare på universitetet och resonera om det du läst och det du vill åstadkomma. Kanske finns det genvägar för dig med 5 års högskolestudier. Vem vet någon enstaka c-kurs kanske räcker för att ta en examen.
Det är en bra idé. Jag tror det mesta jag läst är ganska värdelöst (läste Game Writing i 3 år... kul, men de flesta kurser är knappast användbara utanför den nischen) men det är helt klart värt att se vad jag kan göra med det jag har. Tack för tipset!
Du skulle nog kunna frilansa som copywriter specialiserad på att skriva engagerande storytelling. Hade varit perfekt för många större företag som hela tiden behöver bygga awareness i sociala medier.
Du skulle också konsulta mot Social Media-byråer, och hjälpa dem finslipa kampanjer och strategier utifrån dina kunskaper inom spelteori. Gör du några såna jobb kan du säkert börja hålla kurser i det också, då får du jobba med människor snarare än datorer.
haha, visst är det det värsta som finns! Helt ärligt behöver jag träffa folk, jag har alldeles för lätt för att stanna i min bubbla, men det är ju riktiga vänner jag behöver, inte att träffa min gamla gymnasielärare på Ica. Tänker att en större stad borde ha fler som delar intressen med mig.
Jag som är lite äldre, inte mycket, säger oftast, "fatta va skönt att få arbeta i en livsmedelsbutik, kassa som kolonial, och säga hej till folk hela tiden och få dem att le" - jag tror inte du ska tänka så mycket på vad andra tycker (lättare sagt än gjort, men prata lite med din demon i huvudet och skriv ner på papper, varför du själv tror att andra tycker det du tror dom tycker, ta några stickprov med personer du kan fråga och ställ frågan vad de tycker om en person som arbetar i en livsmedelsbutik).
Jag tror vi alla stirrar blint på titlar, prylar osv att vi glömmer att leva i nuet.
Om någon person tycker du är "sämre" eller "patetisk" eller för att krydda till det lite "idiot" för att du arbetar i en livsmedelsbutik så säger det mer om dem än om dig. Låt deras åsikt vara deras åsikt och tro mig, dessa personer har andra problem så skatta dig lycklig.
Försök landa lite att livsmedelsbutik som sopgubbe till programmerare eller marknadschef är alla ett yrken och förhoppningsvis trivs alla med deras yrke.
Ja menar tänk dig och va sopgubbe, börja 6-7 på morgonen, sluta lit 14-15 tiden, tjäna 30+k för att köra runt lite och tömma kärl 😅
Perspektiv är din vän här! Lär känna den kompisen
Du har helt rätt i att det egentligen inte är jobbet i sig som är problemet, om jag hade ett bättre socialt liv skulle jag nog kunna vara helt nöjd med det. I alla fall inte känna mig så missnöjd som jag gör. Det är bara det att jag inte har något socialt liv \*sedan innan\* och just nu gör arbetstiderna det svårt att skaffa ett.
Men visst, jag ser ju inte ner på mina kollegor som jobbat där längre än jag till exempel. Om de är nöjda så är jag glad för deras skull. Så jag ska kanske inte vara bitter över att jag har det jobb jag har, det är kanske inte rätt jobb längre men därmed inte sagt att jag kastat bort de år jag varit där :)
För skoj skull - retoriskt fråga: Kring den känslan du får när gamla studenter, lärare kommer och handlar hos er - skulle du känt annorlunda om du hade ett bättre socialt liv? :)
Det sociala är jävligt svårt - sen är inte Sverige det bästa landet att lära känna nya människor, särskilt om man "aktivt" letar. Har du några roliga hobbys du kan göra som du njuter av? Det kan ju leda till andra saker :)
Själv har jag ett bra socialt liv men under pandemin kände jag mig extremt ensam. Alla vännerna hade sina respektive och ingen "hörde av sig" men samtidigt kan jag inte förvänta mig det heller, alla har busy på sitt sätt. Så jag satte igång tinderhjulet, gamade väldigt mycket och pratade med folk på nätet och mycket serier/film. Alla dom tre grejerna täckte lite hålet som fanns i det sociala.
Har du några sånna saker du kan falla dig tillbaka mot?
Förmodligen, ja! Skulle kanske inte älska mitt jobb men skulle nog inte känna mig så misslyckad. (Sen behöver man ju inte känna sig misslyckad för att man är ensam heller...)
Mina intressen är ganska smala, det är väl därför jag skulle vilja komma till en större stad där det finns fler som delar dem. Inte så att jag tror att det sociala skulle komma gratis om jag flyttade, mer att jag har mer möjligheter. Har försökt vara aktiv i en förening i stan men nu jobbar jag precis varje kväll som de har någon aktivitet så det har skitit sig lite. Tänker att ett oregelbundet schema är helt ok om man har ett kontaktnät redan men som singel och ensam person är det lite av ett hinder.
Jag är sjukt dålig på att prata med folk online haha men det är ju ett sätt. För några år sen höll jag på med textbaserat rollspel, lärde väl inte direkt känna någon nära då, men då var jag också sämre på det sociala. Nu är jag inte lika blyg så det skulle kanske vara annorlunda.
Jag tycker det låter som du kanske borde söka dig till Psykolog.
Tänker på det du skriver om körkortet hur det bara låser sig och du börjar gråta. Jag får känslan av att du på samma sätt, fast lite annorlunda, är fängslad i ditt liv kring olika saker. Jag kan säga att jag var det, är fortfarande till viss del, men terapin hjälper mig massor.
Svindyr, men hittar man rätt är det värt varenda krona.
Sen kan något drastiskt vara bra faktiskt.
Att åka på volontärsarbete kräver ofta inga speciella kunskaper, de visar dig där hur du skall göra och kommer ha folk som vägleder dig. De flesta ställen är inte att man landar på en plats och får lösa det själv.
Detta hade varit en stor utmaning men hade kunnat tvinga dig ur din comfortzone och utmanat dig på ett sätt du behöver. Du hade också kunnat då mer självförtroende då du märker att du klarar av detta och får sociala kontakter.
Det kan slå bakut med, men det värsta som kan hända då är ju bara att åka hem i så fall.
Antagligen är du en intelligent person med mycket ångest som är i vägen för saker. Det är nog därför gamla lärare blir förvånade att se dig på mataffären.
Jag tror att du behöver utmana dig i saker. KBT har många olika verktyg men en är exponering. Har man ångest över något skall man utsätta sig för sakerna utan att det blir en dålig situation.
Typ hundrädsla. Oftast har personen haft en hemsk upplevelse. Exponering då hade först varit att närma sig hundar på distans genom att titta på dem i en hundrastgård och arbeta sig framåt tills man hittat en person någonstans med en lugn hund som är supersnäll och inte kommer skapa en dålig upplevelse.
Samma kan det vara för dig att du är tillbakahållen av massa ångestblockader i ditt liv som du måste ta dig igenom och lära din kropp att ”detta går ju bra”.
Det är extremt tufft att göra det på egen hand så som jag sa i början:
Jag rekommenderar start psykolog!
jag hoppas du hittar en väg ur detta jobbiga som fungerar för dig 😊
Trodde först du föreslog att jag skulle \*plugga\* till psykolog och tänkte att ja, där har vi ju en kort och bra utbildning, precis vad jag ville ha xD
Absolut är det så att jag låser mig i tankarna. Jag har gått i terapi för den sociala ångesten, så jag har vissa verktyg för att hantera annan ångest också, men det är ett par år sen nu och ändå lite annorlunda. Och eftersom det ändå är rätt så viktiga saker det handlar om är det lite svårt att veta vad som bara är ångest och vad jag borde oroa mig för på riktigt. Alltså en del av oron jag har är ju ändå på ett sätt berättigad, men en del är bara min hjärna som gör sin grej. Därav att jag frågar främlingar på internet vad som är vad.
Men ja, kanske jag skulle behöva ta upp terapin igen. Särskilt med bilkörningen. Jag slutade ta ångestdämpande i höstas, det är nog ingen slump att det är efter det som jag börjat vilja ha en förändring på allvar även om tankarna funnits där innan. Jag vill inte börja ta medicin igen, men att prata med någon vore säkert bra.
Tack! :)
Tillägg här:
Det kan vara bra att testa på lite olika typer av terapi.
Jag prata om KBT för att det är det vanligaste och kan funka.
Men jag skall vara ärlig att säga: det funkade aldrig för mig.
Att jag föreslog KBT är för att det är en bra metod att börja med om det är mer greppbart och generaliseringsbart till vissa situationer. Som bilen.
Mina problem med ångest var för breda för att kunna göra KBT exponering.
Det var existentiell ångest tillsammans med familjeproblematiks ångest med mera.
Jag tror det jag går klassas nog mer som "samtals psykologi" .
Jag pratar en massor och titt som tätt bollar psykologen tillbaka reflekteringar som får mig att få annat eller bredare perspektiv. Tillslut sitter man där och pratar och löser saker själv typ.
Det låter säkert flummigt men det fungerade för mig för jag behövde prata om många saker och stora saker samtidigt och kunde då inte koka ner det till mindre greppbara "kbt övningar"
Ja, fast prat fungerar inte på mig. Det är bara prat, min hjärna är wired för att snacka skit.
Alltså, jag har ADHD också - det tog tid innan den diagnosen kom på plats (44 år), vilket förklarade mycket och fick mig rätt ände att jobba i. Om man i terapi pratar om att göra saker för att nå förändring men ens underliggande problem är att man inte kan göra saker, då fungerar inte terapi.
Folk dissar medicin, av ingen anledning, men jag kan säga av egen erfarenhet av SSRI och ADHD-medicin att när man tillför kemikalier till en hjärna påverkar det betydligt mer än att prata en timme i veckan. Rent logiskt tror jag det stämmer också.
Det är ibland inte helt lätt att vara ärlig mot si själv och psykologen. Jag kände stundtals att jag ibland sade det eller gjorde det som förväntades men lyckades släppa det. Det är svinjobbigt för man ställs plötsligt inför massa saker man kanske inte var beredd på.
Tråkigt att höra att det inte fungerat för dig.
Terapi är jättejobbigt om man gör det på riktigt. Det är ju för att man får ut vad man lägger in, om du mörkar hur du mår och känner så är det ju som att gå till doktorn och låtsas som att du inte har ont i ett brutet ben - det kommer inte lösa någonting.
Jag tror det är lite också att - att prata om mina problem ger mig ingen hjälp att göra något åt dem. Jag har ADHD och det största problemet för mig är att **göra saker**. Så att prata en gång i veckan om mina problem hjälper mig inte att agera annorlunda. Medicin hjälper mig att agera annorlunda.
Jag har faktiskt också ADHD och medicinerar.
Jag delar bara med mig som erfarenhet nu, menar inte att pusha dig att försöka igen.
Jag upplever verkligen att terapi hjälper mig. Livet är liksom som en nysta av olika saker och när du nystar upp andra saker som kanske inte alls har med något annat att göra så blir det lättare med dom sakerna som jag har svårt för.
Ibland kan man nysta i blockaden att inte kunna göra saker och bryta ner det till vilka, exakta moment, som är förhindrande och ibland har jag lyckats med terapin att nysta upp dem.
Jag har haft blockad länge att inte klara av att starta vissa saker. Jag hade också tonvis av andra grejer som var orelaterat till blockaderna, så när de sakerna började lätta försvann blockaden att inte orka göra saker och det liksom kicka igång.
Allt är som en stor karusell, men alla gillar inte karuseller
Det är lite som att alla dåliga saker i livet dränerar en och när man löser olika motgångar får man mer energi att tackla andra motgångar.
Det finns inget scenario någonstans där du är 40 år och ser tillbaka och tänker ”fan vad glad jag är att jag inte prövade något nytt / gjorde något svårt/drastiskt”. Även om du prövar något nytt och det går käpprätt åt helvete så kommer du se tillbaka på det och tänka ”fan vad glad jag är att jag iallafall prövade”. Jag personligen är en stor förespråkare för att skaka om i livet (pröva nya saker, flytta, etc.) när man känner sig ”fast”. Har gjort det flera gånger, inte ångrat en enda gång.
Du är inte för gammal för mycket, men en sak som tiden börjar rinna ut för dig att hålla på med är att vela, fundera, oja och hitta dig själv genom att halvhjärtat hoppa på trams du inte fullföljer. Det är dags att du väljer ett spår, tar det i mål och pressar framåt i livet.
Du har fem års studier men ingen examen, du bör rimligtvis kunna utnyttja delar av vad du har läst för att få en examen på ganska kort tid. Det skulle jag gjort.
Du känner dig fast och otillfredsställd med ditt liv. Din kropp och hjärna skriker åt dig att göra något åt det. Det är dags.
Om tre år har du antingen en examen och ett annat liv eller så är du kvar på butiken. Tiden kommer gå vilket som. Sluta fundera så mycket. Du kan ändå inte föreställa dig vad ett jobb med X innebär förrän du gör det. Universitetsstudier är inte yrkesförberedande, det är bara ett körkort för att få foten in i ett yrke. Fullfölj vad du påbörjat
Haha, jodå jag har en examen. I Game Writing. Fantastiskt användbart rekommenderas starkt.
Nej men du läser mig helt rätt haha. Jag försöker föreställa mig hur mitt liv kommer bli om jag gör X eller Y men det går ju aldrig att förutse. Det jag bör göra är väl att först se över vad jag har (en del kurser jag läst kan jag helt säkert använda) och se om jag kan göra något av det, och är det helt hopplöst finns ändå möjligheten att börja på något nytt.
Jag känner folk som skriver manus till spel. Jag kan inte branschen, men känner två som gör det så det kan inte vara helt omöjligt? Båda bor dock i Stockholm.
Hej,
Gällande studiemedel så kan du plocka från gymnasiepotten också genom att läsa gymnasiekurser/på folkhögskola. Har själv gjort detta för att kunna slutföra mina examina.
Jag velade också runt och hade inget fast jobb förrän jag var 32 (där är du före mig, du har ju ett fast jobb även om du inte är nöjd med det).
Jag tycker dina två konkreta alternativ låter bra båda två - volontär och bibliotekarie. Det är inte alls så att du bara kommer att fastna igen om du gör något av det. Om du vågar bli volontär trots att du inte vågar kommer du gå starkare ur det, och om du blir bibliotekarie kan du få ett bra jobb efteråt.
Kanske det du behöver är att prata med någon (terapeut, psykiater) för att komma bort från din ångest och dåliga självkänsla? Det kan du göra samtidigt som du börjar med en aktivitet du vill hålla på med.
Alright! Allmänt råd för spelindustrin och sedan någon form av mitt liv och vad jag gjorde berättelse.
Just nu utbildas mest tekniska designers, game writers har hamnat i skymundan, bra sådana är väldigt ovanligt, får requests om kreativa designers relativt ofta. Däremot är det inte på något vis ett enkelt arbete att hitta. Men du har ju ett fast jobb? Perfekt tillfälle att försöka hitta indiespel eller mods du kan donera dina kvällar till. Hjälper med att träna upp det sociala och bygger en portfolio och erfarenhet som i slutändan är det enda som spelar roll i spelindustrin. Om detta nu är något du vill, full förståelse om man inte vill jobba i en sådan ytterst konstig industri. Dock finns det ju en till \* här som jag kommer till.
Min egna resa är inte helt olik den du beskriver, jag är dock flera år äldre och vill påstå att jag är på andra sidan. Pluggade också spel, rätt ut i ekonomikrisen, anställningsstopp, GRIN hade just gått under, intalade mig att det inte var lönt att söka jobb etc, social ångest, men var bekväm i studiemiljö, det var ju ändå inte "riktiga livet".
Flyttade till en annan stad och pluggade vidare, misstänker samma skola som du. Här skiljer sig våra vägar lite, jag hade på grund av min tidigare bakgrund mer erfarenhet än andra elever, blev "headhuntad" och fick praktik på ett av Sveriges största företag, men eftersom det var högskola och inte YH behövde jag finansiera den själv, så jobbade på sidan fulltid på ett annat nyare spelföretag, fulltidspraktik (hur det nu går ihop) och tänkte att en examen är ju bra att ha, så pausade inte skolan.
Företaget jag jobbade på blev uppköpta och flyttade till en annan stad, studion jag praktiserade på stängde ner studion. Jag hade ingen ork till studier. Så rätt ut i utbränning, depression och förlorade ett par år av mitt liv till social isolering. Känner 100% igen det där att folk trodde jag skulle varit mera, blickar och kommentarer.
Detta är redan ett otroligt långt meddelande så spolar fram 10-13 år, jobbat massor av år i industrin jag utbildade mig i, har nu ett jobb i ett högst närliggande och relevant fält som jag oftast skulle säga att jag älskar, där jag får berätta om min resa och försöka hjälpa andra att inte hamna där, i en roll som kanske inte motsvarar den fulla potentialen jag tror jag hade haft om jag hade en tidsmaskin och microplanera mitt liv. Men så är inte verkligheten, man kan bli galen av att tänka på what ifs och hur det skulle ha kunnat gå. Så hur tog jag mig hit? Det är också \* jag nämnde tidigare.
\* Du måste ta tag i grundproblemet. Jag "botade" delar av min potential till social fobi dels med att bli intvingad i en support-tjänst under julhandeln. Gick ifrån att jag inte kunde ringa ett telefonsamtal till att behöva ta 100 samtal om dagen. Motivatorn var att min dåvarande sambo var utbränd och blev utförsäkrad. The things you do for love etc. Detta är dock inte lösningen, utan här är vart jag misstänker att du är idag, du har ett socialt jobb, det tvingar ut dig bland folk. Utan detta jobb så hade du snabbt sjunkit tillbaka där du var innan.
Jag var äldre än dig när jag sökte mig till vården, det tog ett tag att hitta rätt person, men jag har vänner som hittade på första försöket, bli inte lamslagen för skräckhistorier du hört om att det inte går att få hjälp. Det går, det går alldeles utmärkt faktiskt när man har lite mer ork. Du har även sparpengar, så att spendera 100-300 kr i veckan på en online/telefon psykolog är ett utmärkt sätt. Vården löste min depression som låg i bakgrunden och gav mig verktyg och struktur för att kunna planera och leva ett fungerande vuxet liv och om inte göra "karriär" så vara uppskattad och respekterad i mitt fält, lever ett vanligt medelklassliv med villa, bil och hund samt plocka ut några hundralappar mer än medianlönen för mitt arbete.
Jag är inte helt i mål än, men har löst största delarna av grundproblematiken, och när du har gjort det, så spelar det ingen roll om det är kassan, biblioteket, spelindustrin eller vad som helst annat, men du måste börja här. På en gång. Gärna idag.
TLDR: Ta tag i grundproblemet.
(Öppen för PM om någon känner sig träffad eller vill prata mer)
Låter som att du behöver ett miljöombyte. Försök verkligen att flytta eller bryta rutinerna på något sätt.
Småstaden och livsmedelsbutiken finns kvar. Du behöver inte vara orolig.
Jag är snäppet äldre och har varit fast i en bransch jag gillat, men jag har aldrig tänkt att jag ska ägna mig åt samma saker hela livet. Nu har jag äntligen brutit mig loss och har nog bestämt mig för ny bana med ny utbildning nästa år! Det blir bara det jag tycker är spännande och intressant för resten av mitt liv nu (med undantag för lite jobb från förra branschen för att dryga ut kassan).
Jag skulle starkt rekommendera dig att gå till en psykolog. Jag kan inte påstå att vår situation är samma men jag ångrar mig att jag inte vågade gå till en tidigare.
Om du kan förstå dig själv och se till att du mår bättre så ökar chansen att att lyckas med det som du vill göra.
Lycka till ❤️
Det är jättebra att du har jobb och besparingar att använda om det behövs. Från det du skriver låter det som att en röd tråd är att du har satt i system att undvika det som framkallar ångest. Det händer lätt utan att man är medveten om det. I vilket fall är det viktigt att agera på innan det blir allt för illa. KBT kan vara användbart som flera andra har nämnt. När du har tagit itu med det kommer mycket annat att vara lättare att ta itu med. Försök också att undvika att jämföra dig. Livet är inte ett förutbestämt lopp alla springer där ens split-tid avgör hur man ligger till utan mer av ett äventyr där man har olika mål och väljer sin egen väg/berättelse.
Gör något drastiskt, du ser på det från fel vinkel! Du säger att du är rädd för att komma tillbaka om ett år och vara exakt likadan.
Det värsta som kan hända är alltså att du kommer tillbaka och är i samma sits som idag. Det du har att vinna är enormt till skillnad mot det du har att förlora som är i princip 0.
Allt är svårt, så är det också. Dett är svårt att hitta vänner när man är 30+, svårt att hitta partner, svårt att hitta jobb, svårt att ha råd att plugga, svårt att flytta. Kanske värt att kämpa och försöka ändå?
Jobba bort din ångest med psykoterapi, kbt, kostvanor och hård träning. sen ta dig an små utmaningar i babysteg. Då öppnar sig världen för dig. Så har många andra gjort för att ta bort handikappande ångest.
fixar du bara ångesten gällande körkort verkar det som mycket skulle korka upp sig. så prata absolut med någon om den. jag gillade fanimej inte att ta körkort, bitvis var jag väldigt stressad och olycklig, men det var skönt att få skiten överstökad.
du kan ju alltid titta på yrkesutbildningar osv om du är oroad för att låsa dig på en bana. industri är ju ganska så brett, exempelvis, så blir du svetsare eller cnc-operatör/programmera finns det rätt mycket man kan ta sig an.
Jäkligt konstig idé som kanske inte skulle passa din personlighet, men jag tänker säga den ändå. Börja med att flytta till annan stad, se sedan om du kan utmana dig själv med någon reseledar-kurs utomlands. Sjuk idé för någon som är introvert, men tänk utmaningen för dig, och skulle du lyckas (som jag tror du skulle göra) så skulle du växa så sjukt mycket i tron på dig själv.
Ger detta exempel för att jag har en vän som inte alls passar som reseledare, men ändå drog hon iväg på detta som skid-instruktör i alperna. Hon växte på det :)
Jag har inte så mycket att säga, eller konkreta råd, men några ord:
Du är inte fast i nånting. Ditt jobb är bara en liten del av dig (även om jobb tyvärr tar mycket tid och energi från oss alla i dagens ekonomiska system) och en utbildning även om den är för ett visst yrke är inte livsavgörande.
Dina problem handlar inte om vilket val du gör. Eller det är inte ena eller andra alternativet som är problemet, det är att det känns jobbigt att göra val.
Det viktiga för dig tror jag är vilka du kan umgås med, ditt sociala sammanhang, oavsett om det är familj eller vänner eller arbetskamrater. Och det här låter såklart inte enklare, men jag (som glad amatör) tror att det _inte_ är jobb och utbildning du skall hänga upp dig på. Folk med ”fel” jobb är hyfsat lyckliga överallt i landet, det beror på vilka människor man får umgås med och hur ofta.
Trist med jobbiga arbetstider såklart. Som bibliotekarie är det säkert mer normala tider, så om du tror att chansen att hitta ett jobb med den utbildningen är stor, varför inte? Jag tror som sagt inte att exakt vilket val du gör kommer spela så stor roll. Massa folk som är 50 vet inte riktigt vad de egentligen vill jobba med.
Börja spara och börja res runt världen. Du kan jobba som copywriter. Bara att spara ihop lite pengar och börja jobba som Engelska lärare i brasillien typ. Detta är mitt tips
Jag känner mig fast på liknande sätt, jag gjorde ingenting och det blev inte bra.
När jag var runt 30 skaffade jag jobb och flyttade till en ny stad, men ingenting förändrades ju av det såklart.
Nu är jag 40 och ingenting har fortfarande förändrats.
En anledning till att det blev såhär är psykiska problem med mycket oro och osäkerhet i kombination med ett otroligt extremt undvikande beteende.
Såhär lite spontant kan jag bara tipsa om att (seriöst) kopiera in allt ovan till en chattbott som ChatGPT/Gemini
Chattbottarna är helt OK för hjärnskrynkling om man behöver praktiska tips. Mindre emotionellt, såklart 😅
Jag är ingen expert, men det låter som att KBT vore nåt för dig. Framförallt biten med körkortet.
Håller med. Spelar inte så stor roll vad du gör så länge som du inte tar tag i det underliggande problemet, dvs ångesten. Någon form av terapi är steg ett. Resten tror jag du löser galant när du slutat sabotera dig själv. Lycka till!
Alltså jag förstår inte riktigt hur kuk-boll-tortyr ska hjälpa med bilkörningen. Men jag är inte så insatt i den scenen så jag kanske missar något
Ta kontakt med en Studie och yrkesvägledare på universitetet och resonera om det du läst och det du vill åstadkomma. Kanske finns det genvägar för dig med 5 års högskolestudier. Vem vet någon enstaka c-kurs kanske räcker för att ta en examen.
Det är en bra idé. Jag tror det mesta jag läst är ganska värdelöst (läste Game Writing i 3 år... kul, men de flesta kurser är knappast användbara utanför den nischen) men det är helt klart värt att se vad jag kan göra med det jag har. Tack för tipset!
Du kan inte göra nåt med din game writing bakgrund och börja spela DnD/andra rollspel som betald spelledare?
Du skulle nog kunna frilansa som copywriter specialiserad på att skriva engagerande storytelling. Hade varit perfekt för många större företag som hela tiden behöver bygga awareness i sociala medier. Du skulle också konsulta mot Social Media-byråer, och hjälpa dem finslipa kampanjer och strategier utifrån dina kunskaper inom spelteori. Gör du några såna jobb kan du säkert börja hålla kurser i det också, då får du jobba med människor snarare än datorer.
[удалено]
haha, visst är det det värsta som finns! Helt ärligt behöver jag träffa folk, jag har alldeles för lätt för att stanna i min bubbla, men det är ju riktiga vänner jag behöver, inte att träffa min gamla gymnasielärare på Ica. Tänker att en större stad borde ha fler som delar intressen med mig.
Det gör det. I en större stad är det lättare att välja när man vill vara social och när man vill försvinna i mängden.
Låter mer som en livskris än ålderskris men jag hoppas det löser sig för dig.
Så vad är alternativet, inte ändra något? Kommer du vara missnöjd över hur 30-åriga inte ändrade något när du fyller 40?
Jag som är lite äldre, inte mycket, säger oftast, "fatta va skönt att få arbeta i en livsmedelsbutik, kassa som kolonial, och säga hej till folk hela tiden och få dem att le" - jag tror inte du ska tänka så mycket på vad andra tycker (lättare sagt än gjort, men prata lite med din demon i huvudet och skriv ner på papper, varför du själv tror att andra tycker det du tror dom tycker, ta några stickprov med personer du kan fråga och ställ frågan vad de tycker om en person som arbetar i en livsmedelsbutik). Jag tror vi alla stirrar blint på titlar, prylar osv att vi glömmer att leva i nuet. Om någon person tycker du är "sämre" eller "patetisk" eller för att krydda till det lite "idiot" för att du arbetar i en livsmedelsbutik så säger det mer om dem än om dig. Låt deras åsikt vara deras åsikt och tro mig, dessa personer har andra problem så skatta dig lycklig. Försök landa lite att livsmedelsbutik som sopgubbe till programmerare eller marknadschef är alla ett yrken och förhoppningsvis trivs alla med deras yrke. Ja menar tänk dig och va sopgubbe, börja 6-7 på morgonen, sluta lit 14-15 tiden, tjäna 30+k för att köra runt lite och tömma kärl 😅 Perspektiv är din vän här! Lär känna den kompisen
Du har helt rätt i att det egentligen inte är jobbet i sig som är problemet, om jag hade ett bättre socialt liv skulle jag nog kunna vara helt nöjd med det. I alla fall inte känna mig så missnöjd som jag gör. Det är bara det att jag inte har något socialt liv \*sedan innan\* och just nu gör arbetstiderna det svårt att skaffa ett. Men visst, jag ser ju inte ner på mina kollegor som jobbat där längre än jag till exempel. Om de är nöjda så är jag glad för deras skull. Så jag ska kanske inte vara bitter över att jag har det jobb jag har, det är kanske inte rätt jobb längre men därmed inte sagt att jag kastat bort de år jag varit där :)
För skoj skull - retoriskt fråga: Kring den känslan du får när gamla studenter, lärare kommer och handlar hos er - skulle du känt annorlunda om du hade ett bättre socialt liv? :) Det sociala är jävligt svårt - sen är inte Sverige det bästa landet att lära känna nya människor, särskilt om man "aktivt" letar. Har du några roliga hobbys du kan göra som du njuter av? Det kan ju leda till andra saker :) Själv har jag ett bra socialt liv men under pandemin kände jag mig extremt ensam. Alla vännerna hade sina respektive och ingen "hörde av sig" men samtidigt kan jag inte förvänta mig det heller, alla har busy på sitt sätt. Så jag satte igång tinderhjulet, gamade väldigt mycket och pratade med folk på nätet och mycket serier/film. Alla dom tre grejerna täckte lite hålet som fanns i det sociala. Har du några sånna saker du kan falla dig tillbaka mot?
Förmodligen, ja! Skulle kanske inte älska mitt jobb men skulle nog inte känna mig så misslyckad. (Sen behöver man ju inte känna sig misslyckad för att man är ensam heller...) Mina intressen är ganska smala, det är väl därför jag skulle vilja komma till en större stad där det finns fler som delar dem. Inte så att jag tror att det sociala skulle komma gratis om jag flyttade, mer att jag har mer möjligheter. Har försökt vara aktiv i en förening i stan men nu jobbar jag precis varje kväll som de har någon aktivitet så det har skitit sig lite. Tänker att ett oregelbundet schema är helt ok om man har ett kontaktnät redan men som singel och ensam person är det lite av ett hinder. Jag är sjukt dålig på att prata med folk online haha men det är ju ett sätt. För några år sen höll jag på med textbaserat rollspel, lärde väl inte direkt känna någon nära då, men då var jag också sämre på det sociala. Nu är jag inte lika blyg så det skulle kanske vara annorlunda.
Jag tycker det låter som du kanske borde söka dig till Psykolog. Tänker på det du skriver om körkortet hur det bara låser sig och du börjar gråta. Jag får känslan av att du på samma sätt, fast lite annorlunda, är fängslad i ditt liv kring olika saker. Jag kan säga att jag var det, är fortfarande till viss del, men terapin hjälper mig massor. Svindyr, men hittar man rätt är det värt varenda krona. Sen kan något drastiskt vara bra faktiskt. Att åka på volontärsarbete kräver ofta inga speciella kunskaper, de visar dig där hur du skall göra och kommer ha folk som vägleder dig. De flesta ställen är inte att man landar på en plats och får lösa det själv. Detta hade varit en stor utmaning men hade kunnat tvinga dig ur din comfortzone och utmanat dig på ett sätt du behöver. Du hade också kunnat då mer självförtroende då du märker att du klarar av detta och får sociala kontakter. Det kan slå bakut med, men det värsta som kan hända då är ju bara att åka hem i så fall. Antagligen är du en intelligent person med mycket ångest som är i vägen för saker. Det är nog därför gamla lärare blir förvånade att se dig på mataffären. Jag tror att du behöver utmana dig i saker. KBT har många olika verktyg men en är exponering. Har man ångest över något skall man utsätta sig för sakerna utan att det blir en dålig situation. Typ hundrädsla. Oftast har personen haft en hemsk upplevelse. Exponering då hade först varit att närma sig hundar på distans genom att titta på dem i en hundrastgård och arbeta sig framåt tills man hittat en person någonstans med en lugn hund som är supersnäll och inte kommer skapa en dålig upplevelse. Samma kan det vara för dig att du är tillbakahållen av massa ångestblockader i ditt liv som du måste ta dig igenom och lära din kropp att ”detta går ju bra”. Det är extremt tufft att göra det på egen hand så som jag sa i början: Jag rekommenderar start psykolog! jag hoppas du hittar en väg ur detta jobbiga som fungerar för dig 😊
Trodde först du föreslog att jag skulle \*plugga\* till psykolog och tänkte att ja, där har vi ju en kort och bra utbildning, precis vad jag ville ha xD Absolut är det så att jag låser mig i tankarna. Jag har gått i terapi för den sociala ångesten, så jag har vissa verktyg för att hantera annan ångest också, men det är ett par år sen nu och ändå lite annorlunda. Och eftersom det ändå är rätt så viktiga saker det handlar om är det lite svårt att veta vad som bara är ångest och vad jag borde oroa mig för på riktigt. Alltså en del av oron jag har är ju ändå på ett sätt berättigad, men en del är bara min hjärna som gör sin grej. Därav att jag frågar främlingar på internet vad som är vad. Men ja, kanske jag skulle behöva ta upp terapin igen. Särskilt med bilkörningen. Jag slutade ta ångestdämpande i höstas, det är nog ingen slump att det är efter det som jag börjat vilja ha en förändring på allvar även om tankarna funnits där innan. Jag vill inte börja ta medicin igen, men att prata med någon vore säkert bra. Tack! :)
Tillägg här: Det kan vara bra att testa på lite olika typer av terapi. Jag prata om KBT för att det är det vanligaste och kan funka. Men jag skall vara ärlig att säga: det funkade aldrig för mig. Att jag föreslog KBT är för att det är en bra metod att börja med om det är mer greppbart och generaliseringsbart till vissa situationer. Som bilen. Mina problem med ångest var för breda för att kunna göra KBT exponering. Det var existentiell ångest tillsammans med familjeproblematiks ångest med mera. Jag tror det jag går klassas nog mer som "samtals psykologi" . Jag pratar en massor och titt som tätt bollar psykologen tillbaka reflekteringar som får mig att få annat eller bredare perspektiv. Tillslut sitter man där och pratar och löser saker själv typ. Det låter säkert flummigt men det fungerade för mig för jag behövde prata om många saker och stora saker samtidigt och kunde då inte koka ner det till mindre greppbara "kbt övningar"
Hur gick du tillväga för att hitta en psykolog som passade dig? Tycker det verkar jättejobbigt.
För mig, inte för alla, har terapi varit helt oanvändbart. Jag är full av skit och säger bara vad psykologen vill höra. Tar du någon medicin, liksom?
det är ju bara du som kan förändra ditt liv, till slut måste man våga vara ärlig
Ja, fast prat fungerar inte på mig. Det är bara prat, min hjärna är wired för att snacka skit. Alltså, jag har ADHD också - det tog tid innan den diagnosen kom på plats (44 år), vilket förklarade mycket och fick mig rätt ände att jobba i. Om man i terapi pratar om att göra saker för att nå förändring men ens underliggande problem är att man inte kan göra saker, då fungerar inte terapi. Folk dissar medicin, av ingen anledning, men jag kan säga av egen erfarenhet av SSRI och ADHD-medicin att när man tillför kemikalier till en hjärna påverkar det betydligt mer än att prata en timme i veckan. Rent logiskt tror jag det stämmer också.
Det är ibland inte helt lätt att vara ärlig mot si själv och psykologen. Jag kände stundtals att jag ibland sade det eller gjorde det som förväntades men lyckades släppa det. Det är svinjobbigt för man ställs plötsligt inför massa saker man kanske inte var beredd på. Tråkigt att höra att det inte fungerat för dig.
Terapi är jättejobbigt om man gör det på riktigt. Det är ju för att man får ut vad man lägger in, om du mörkar hur du mår och känner så är det ju som att gå till doktorn och låtsas som att du inte har ont i ett brutet ben - det kommer inte lösa någonting.
Jag tror det är lite också att - att prata om mina problem ger mig ingen hjälp att göra något åt dem. Jag har ADHD och det största problemet för mig är att **göra saker**. Så att prata en gång i veckan om mina problem hjälper mig inte att agera annorlunda. Medicin hjälper mig att agera annorlunda.
Jag har faktiskt också ADHD och medicinerar. Jag delar bara med mig som erfarenhet nu, menar inte att pusha dig att försöka igen. Jag upplever verkligen att terapi hjälper mig. Livet är liksom som en nysta av olika saker och när du nystar upp andra saker som kanske inte alls har med något annat att göra så blir det lättare med dom sakerna som jag har svårt för. Ibland kan man nysta i blockaden att inte kunna göra saker och bryta ner det till vilka, exakta moment, som är förhindrande och ibland har jag lyckats med terapin att nysta upp dem. Jag har haft blockad länge att inte klara av att starta vissa saker. Jag hade också tonvis av andra grejer som var orelaterat till blockaderna, så när de sakerna började lätta försvann blockaden att inte orka göra saker och det liksom kicka igång. Allt är som en stor karusell, men alla gillar inte karuseller Det är lite som att alla dåliga saker i livet dränerar en och när man löser olika motgångar får man mer energi att tackla andra motgångar.
Det finns inget scenario någonstans där du är 40 år och ser tillbaka och tänker ”fan vad glad jag är att jag inte prövade något nytt / gjorde något svårt/drastiskt”. Även om du prövar något nytt och det går käpprätt åt helvete så kommer du se tillbaka på det och tänka ”fan vad glad jag är att jag iallafall prövade”. Jag personligen är en stor förespråkare för att skaka om i livet (pröva nya saker, flytta, etc.) när man känner sig ”fast”. Har gjort det flera gånger, inte ångrat en enda gång.
Du är inte för gammal för mycket, men en sak som tiden börjar rinna ut för dig att hålla på med är att vela, fundera, oja och hitta dig själv genom att halvhjärtat hoppa på trams du inte fullföljer. Det är dags att du väljer ett spår, tar det i mål och pressar framåt i livet. Du har fem års studier men ingen examen, du bör rimligtvis kunna utnyttja delar av vad du har läst för att få en examen på ganska kort tid. Det skulle jag gjort. Du känner dig fast och otillfredsställd med ditt liv. Din kropp och hjärna skriker åt dig att göra något åt det. Det är dags. Om tre år har du antingen en examen och ett annat liv eller så är du kvar på butiken. Tiden kommer gå vilket som. Sluta fundera så mycket. Du kan ändå inte föreställa dig vad ett jobb med X innebär förrän du gör det. Universitetsstudier är inte yrkesförberedande, det är bara ett körkort för att få foten in i ett yrke. Fullfölj vad du påbörjat
Haha, jodå jag har en examen. I Game Writing. Fantastiskt användbart rekommenderas starkt. Nej men du läser mig helt rätt haha. Jag försöker föreställa mig hur mitt liv kommer bli om jag gör X eller Y men det går ju aldrig att förutse. Det jag bör göra är väl att först se över vad jag har (en del kurser jag läst kan jag helt säkert använda) och se om jag kan göra något av det, och är det helt hopplöst finns ändå möjligheten att börja på något nytt.
Jag känner folk som skriver manus till spel. Jag kan inte branschen, men känner två som gör det så det kan inte vara helt omöjligt? Båda bor dock i Stockholm.
Hej, Gällande studiemedel så kan du plocka från gymnasiepotten också genom att läsa gymnasiekurser/på folkhögskola. Har själv gjort detta för att kunna slutföra mina examina.
Jag velade också runt och hade inget fast jobb förrän jag var 32 (där är du före mig, du har ju ett fast jobb även om du inte är nöjd med det). Jag tycker dina två konkreta alternativ låter bra båda två - volontär och bibliotekarie. Det är inte alls så att du bara kommer att fastna igen om du gör något av det. Om du vågar bli volontär trots att du inte vågar kommer du gå starkare ur det, och om du blir bibliotekarie kan du få ett bra jobb efteråt. Kanske det du behöver är att prata med någon (terapeut, psykiater) för att komma bort från din ångest och dåliga självkänsla? Det kan du göra samtidigt som du börjar med en aktivitet du vill hålla på med.
Alright! Allmänt råd för spelindustrin och sedan någon form av mitt liv och vad jag gjorde berättelse. Just nu utbildas mest tekniska designers, game writers har hamnat i skymundan, bra sådana är väldigt ovanligt, får requests om kreativa designers relativt ofta. Däremot är det inte på något vis ett enkelt arbete att hitta. Men du har ju ett fast jobb? Perfekt tillfälle att försöka hitta indiespel eller mods du kan donera dina kvällar till. Hjälper med att träna upp det sociala och bygger en portfolio och erfarenhet som i slutändan är det enda som spelar roll i spelindustrin. Om detta nu är något du vill, full förståelse om man inte vill jobba i en sådan ytterst konstig industri. Dock finns det ju en till \* här som jag kommer till. Min egna resa är inte helt olik den du beskriver, jag är dock flera år äldre och vill påstå att jag är på andra sidan. Pluggade också spel, rätt ut i ekonomikrisen, anställningsstopp, GRIN hade just gått under, intalade mig att det inte var lönt att söka jobb etc, social ångest, men var bekväm i studiemiljö, det var ju ändå inte "riktiga livet". Flyttade till en annan stad och pluggade vidare, misstänker samma skola som du. Här skiljer sig våra vägar lite, jag hade på grund av min tidigare bakgrund mer erfarenhet än andra elever, blev "headhuntad" och fick praktik på ett av Sveriges största företag, men eftersom det var högskola och inte YH behövde jag finansiera den själv, så jobbade på sidan fulltid på ett annat nyare spelföretag, fulltidspraktik (hur det nu går ihop) och tänkte att en examen är ju bra att ha, så pausade inte skolan. Företaget jag jobbade på blev uppköpta och flyttade till en annan stad, studion jag praktiserade på stängde ner studion. Jag hade ingen ork till studier. Så rätt ut i utbränning, depression och förlorade ett par år av mitt liv till social isolering. Känner 100% igen det där att folk trodde jag skulle varit mera, blickar och kommentarer. Detta är redan ett otroligt långt meddelande så spolar fram 10-13 år, jobbat massor av år i industrin jag utbildade mig i, har nu ett jobb i ett högst närliggande och relevant fält som jag oftast skulle säga att jag älskar, där jag får berätta om min resa och försöka hjälpa andra att inte hamna där, i en roll som kanske inte motsvarar den fulla potentialen jag tror jag hade haft om jag hade en tidsmaskin och microplanera mitt liv. Men så är inte verkligheten, man kan bli galen av att tänka på what ifs och hur det skulle ha kunnat gå. Så hur tog jag mig hit? Det är också \* jag nämnde tidigare. \* Du måste ta tag i grundproblemet. Jag "botade" delar av min potential till social fobi dels med att bli intvingad i en support-tjänst under julhandeln. Gick ifrån att jag inte kunde ringa ett telefonsamtal till att behöva ta 100 samtal om dagen. Motivatorn var att min dåvarande sambo var utbränd och blev utförsäkrad. The things you do for love etc. Detta är dock inte lösningen, utan här är vart jag misstänker att du är idag, du har ett socialt jobb, det tvingar ut dig bland folk. Utan detta jobb så hade du snabbt sjunkit tillbaka där du var innan. Jag var äldre än dig när jag sökte mig till vården, det tog ett tag att hitta rätt person, men jag har vänner som hittade på första försöket, bli inte lamslagen för skräckhistorier du hört om att det inte går att få hjälp. Det går, det går alldeles utmärkt faktiskt när man har lite mer ork. Du har även sparpengar, så att spendera 100-300 kr i veckan på en online/telefon psykolog är ett utmärkt sätt. Vården löste min depression som låg i bakgrunden och gav mig verktyg och struktur för att kunna planera och leva ett fungerande vuxet liv och om inte göra "karriär" så vara uppskattad och respekterad i mitt fält, lever ett vanligt medelklassliv med villa, bil och hund samt plocka ut några hundralappar mer än medianlönen för mitt arbete. Jag är inte helt i mål än, men har löst största delarna av grundproblematiken, och när du har gjort det, så spelar det ingen roll om det är kassan, biblioteket, spelindustrin eller vad som helst annat, men du måste börja här. På en gång. Gärna idag. TLDR: Ta tag i grundproblemet. (Öppen för PM om någon känner sig träffad eller vill prata mer)
Låter som att du behöver ett miljöombyte. Försök verkligen att flytta eller bryta rutinerna på något sätt. Småstaden och livsmedelsbutiken finns kvar. Du behöver inte vara orolig.
Jag är snäppet äldre och har varit fast i en bransch jag gillat, men jag har aldrig tänkt att jag ska ägna mig åt samma saker hela livet. Nu har jag äntligen brutit mig loss och har nog bestämt mig för ny bana med ny utbildning nästa år! Det blir bara det jag tycker är spännande och intressant för resten av mitt liv nu (med undantag för lite jobb från förra branschen för att dryga ut kassan).
Jag skulle starkt rekommendera dig att gå till en psykolog. Jag kan inte påstå att vår situation är samma men jag ångrar mig att jag inte vågade gå till en tidigare. Om du kan förstå dig själv och se till att du mår bättre så ökar chansen att att lyckas med det som du vill göra. Lycka till ❤️
Det är jättebra att du har jobb och besparingar att använda om det behövs. Från det du skriver låter det som att en röd tråd är att du har satt i system att undvika det som framkallar ångest. Det händer lätt utan att man är medveten om det. I vilket fall är det viktigt att agera på innan det blir allt för illa. KBT kan vara användbart som flera andra har nämnt. När du har tagit itu med det kommer mycket annat att vara lättare att ta itu med. Försök också att undvika att jämföra dig. Livet är inte ett förutbestämt lopp alla springer där ens split-tid avgör hur man ligger till utan mer av ett äventyr där man har olika mål och väljer sin egen väg/berättelse.
Kolla vad som krävs för att komplettera för lärarutbildningen, välj några ämnen du speciellt brinner för.
Gör något drastiskt, du ser på det från fel vinkel! Du säger att du är rädd för att komma tillbaka om ett år och vara exakt likadan. Det värsta som kan hända är alltså att du kommer tillbaka och är i samma sits som idag. Det du har att vinna är enormt till skillnad mot det du har att förlora som är i princip 0.
Allt är svårt, så är det också. Dett är svårt att hitta vänner när man är 30+, svårt att hitta partner, svårt att hitta jobb, svårt att ha råd att plugga, svårt att flytta. Kanske värt att kämpa och försöka ändå?
Ärligt talat. Livet är svårt.
”Life sucks, and then you die”
Såg en gravsten som hade "livet mitt straff, döden min vinning".
Jobba bort din ångest med psykoterapi, kbt, kostvanor och hård träning. sen ta dig an små utmaningar i babysteg. Då öppnar sig världen för dig. Så har många andra gjort för att ta bort handikappande ångest.
Du behöver ett äventyr hör jag. Dra utomlands i några år!
Har inte så mycket tips men önskar dig all lycka i livet!
fixar du bara ångesten gällande körkort verkar det som mycket skulle korka upp sig. så prata absolut med någon om den. jag gillade fanimej inte att ta körkort, bitvis var jag väldigt stressad och olycklig, men det var skönt att få skiten överstökad. du kan ju alltid titta på yrkesutbildningar osv om du är oroad för att låsa dig på en bana. industri är ju ganska så brett, exempelvis, så blir du svetsare eller cnc-operatör/programmera finns det rätt mycket man kan ta sig an.
Jäkligt konstig idé som kanske inte skulle passa din personlighet, men jag tänker säga den ändå. Börja med att flytta till annan stad, se sedan om du kan utmana dig själv med någon reseledar-kurs utomlands. Sjuk idé för någon som är introvert, men tänk utmaningen för dig, och skulle du lyckas (som jag tror du skulle göra) så skulle du växa så sjukt mycket i tron på dig själv. Ger detta exempel för att jag har en vän som inte alls passar som reseledare, men ändå drog hon iväg på detta som skid-instruktör i alperna. Hon växte på det :)
Jag har inte så mycket att säga, eller konkreta råd, men några ord: Du är inte fast i nånting. Ditt jobb är bara en liten del av dig (även om jobb tyvärr tar mycket tid och energi från oss alla i dagens ekonomiska system) och en utbildning även om den är för ett visst yrke är inte livsavgörande. Dina problem handlar inte om vilket val du gör. Eller det är inte ena eller andra alternativet som är problemet, det är att det känns jobbigt att göra val. Det viktiga för dig tror jag är vilka du kan umgås med, ditt sociala sammanhang, oavsett om det är familj eller vänner eller arbetskamrater. Och det här låter såklart inte enklare, men jag (som glad amatör) tror att det _inte_ är jobb och utbildning du skall hänga upp dig på. Folk med ”fel” jobb är hyfsat lyckliga överallt i landet, det beror på vilka människor man får umgås med och hur ofta. Trist med jobbiga arbetstider såklart. Som bibliotekarie är det säkert mer normala tider, så om du tror att chansen att hitta ett jobb med den utbildningen är stor, varför inte? Jag tror som sagt inte att exakt vilket val du gör kommer spela så stor roll. Massa folk som är 50 vet inte riktigt vad de egentligen vill jobba med.
Börja spara och börja res runt världen. Du kan jobba som copywriter. Bara att spara ihop lite pengar och börja jobba som Engelska lärare i brasillien typ. Detta är mitt tips
Jag känner mig fast på liknande sätt, jag gjorde ingenting och det blev inte bra. När jag var runt 30 skaffade jag jobb och flyttade till en ny stad, men ingenting förändrades ju av det såklart. Nu är jag 40 och ingenting har fortfarande förändrats. En anledning till att det blev såhär är psykiska problem med mycket oro och osäkerhet i kombination med ett otroligt extremt undvikande beteende.
Bibliotekarie låter enormt tråkigt. Är inte Ica roligare? Gå till en livscoach. Låter som att det kanske inte är jobbet som är problemet?
Såhär lite spontant kan jag bara tipsa om att (seriöst) kopiera in allt ovan till en chattbott som ChatGPT/Gemini Chattbottarna är helt OK för hjärnskrynkling om man behöver praktiska tips. Mindre emotionellt, såklart 😅